Stargazer gav allt

STARGAZER – DON´T ROCK TO HARD – 1998

Ett tag kändes det som att Stargazer och Johan Forsman verkligen var på gång mot något stort. Don´t Rock To Hard var andra demoplattan från det här jönköpingsbandet.

Jag kommer ihåg den som en riktigt bra platta. När Asgar och Dan valde ut band till Hovstocks stora scen sommaren 1998 var det ingen tillfällighet att Stargazer fick fronta, blev kvällens sista och största nummer.

Minns den spelningen mycket väl. Det ösregnade. Det var kolsvart och de få som var kvar till festivalens sista band stod och huttrade i kylan. Det hjälpte inte att Stargazer blåste på så att syrénhäcken vid Rocksjöbadet gungade

Det var för kallt, rent ut sagt för jävligt, till och med för rockfolk, såna som annars älskar att bli genomblöta och kana runt i gyttja. De enda som orkade var Stargazer. De gav allt.

Med den historien skulle Don´t Rock To Hard kunna vara ett av det sena 90-talets hemskare rockminnen. Men det är det definitivt inte.

Jag tror att Stargazer som band var på sin topp här. De levererade i alla fall fem rejält svettiga rocknummer, glamrockigt påstår jag, och förmodligen lite indie också, det är ju en 90-talare. Men hårdare, rakare och absolut väldigt mer opolerat.

Titelspåret är en riktigt fräck sak och de andra låtarna går i samma röjiga stil. Men det är inte punkigt stökigt, det finns mer bakom Stargazer än så. Det är absolut inte hela sanningen. Men om jag säger Tears och Rocky-T, men mycket hårdare, får jag kanske en och annan med mig nu. Det är den känslan Stargazers Don´t Rock To Hard ger mig nu. Och då är det bra.

Hittade en gammal recension jag skrev för Folkbladet Jönköping. Så här tyckte jag då:

”Det tog nästan ett helt år, men nu är Stargazer tillbaka. Det här är gruppens andra CD, och nu är det väl dags att börja ta dem på allvar. Stargazer är röjiga och stökiga och ett ypperligt liveband. På den här plattan visar de upp en något mer varierad musik än tidigare. Nye gruppmedlemmen, Wille Lindström på keyboard, är ett lyft och ger Stargazer en helt annan tyngd. I låten ”The last bill” blir det till och med ska-takter. Rötterna finns utan tvekan i det tidiga 70-talet, och man anar både Lou Reed, David Bowie och Kinks. Och ibland låter sångaren Johan Forsman som Ray Davies, även om det är långt kvar. Det är mer känsla och inlevelse än kunnande, men det fungerar ändå. ”Don´t rock too hard” är riktigt bra, och värd ett bättre öde än att glömmas bort i någon dammig hylla.”

Nr: onumrerad, ingår i min jönköpingssamling.