Octopus, Magical Mystery Tour och en fuzzgitarr

OCTOPUS – RESTLESS NIGHT – 1970

Det här är ett album gamla fans till Beatles, Hollies och andra 60-talsstorheter ska leta efter. Octopus har en smittsamt härlig stil, psykedelisk 60-talspop med glimten i ögat som är synnerligen välgjord.

När jag nu lyssnat på skivan några gånger till vill jag lägga till 10cc, XTC:s Skylarking, Oranges & Lemons och de skivor Andy Partridge och hans polare gjorde som The Dukes Of Stratosphear, med den skillnaden att Octopus var med själva på 60-talet förstås.

Vänta lite, jag lägger till Magical Mystery Tour också. Och Sgt Pepper så klart. Det är där vi hittar Octopus. Det är nämligen en lysande skiva det här. Den enda Octopus spelade in, tyvärr. Det är ju nästan alltid så, det roligaste finns det för lite av, men Michael Boltonskivor finns det alltid hur många som helst av. Och Cliff Richard.

Octopus musik ligger nära Beatles, men jag vill inte kalla det en kopia. Octopus går inte i fällan att försöka göra precis på samma sätt som Fab four, utan letar upp egna vägar också, som blir nog så spännande.

Och de lyckas väldigt bra. Jag vågar nog påstå att varenda låt på skivan har det där lilla extra som gör att man vill höra mer. Det är ju så lätt att bli förälskad i en spretig fuzzgitarr.

Octopus kallade sig från början The Cortinas. Men när bandet upptäcktes av basisten i Troggs och Nigel Olson, Elton Johns trummis, och tack vare det fick turnera i Europa tillsammans med Humble Pie och Status Quo bland andra, blev det namnbyte till Octopus i stället.

Lite trivia, två av medlemmarna i Octopus, Malcolm Green och Nigel Griggs, emigrerade till Australien och hamnade senare i artrockbandet Split Enz.

Nr: 1245/2222