Mitt nya förhållande till The Nice

THE NICE – INTERMEZZO – 1989

Jag vet inte vad det beror på, men jag och The Nice har aldrig riktigt kommit överens. Det är konstigt, tycker jag själv. Jag lyssnar ju gärna på Ekseption och Emerson Lake & Palmer till exempel. Men inte The Nice.

Det där kan bero på att min första skiva med The Nice råkade bli deras sista, Elegy, ett album som fler än jag tyckte var ganska svagt. Men förmodligen inte på samma grunder som kännarna. De som kunde sina Niceskivor menade så klart att de gjort bättre tidigare. Jag tyckte bara den var lite småtråkig.

Den där känslan kan ha hängt på att The Nice var lite mer opolerade än band som Ekseption eller ELP. Musiken är lite stökig. Eller så beror det på Keith Emersons pianospel. Men missförstå inte nu. Det är inte för att jag inte gillar att lyssna på det. Och han var ju briljant. Det är bara det att det blir så mycket av det på The Nice skivor.

Nåja, det där ligger ganska många år tillbaka nu. Jag har dock inte kommit över några skivor med The Nice på senare år. Det är ju ganska många samlare som är ute efter deras plattor.

Med lite dåligt samvete köpte jag den här samlingsplattan i stället. Först mest för att jag tyckte jag borde ha något med The Nice i samlingen. Men när jag sen lyssnade på den insåg att jag missförstått något för länge sen.

När jag nu lyssnar på till exempel Hang On To A Dream tycker jag den är alldeles fantastisk. Så är det med de flesta andra låtarna också. Konstigt hur det kan bli.

Så tack vare denna samlingsplatta, som helt säkert är någon lågbudgetvariant, har jag nu, 30 år senare, kanske kommit på vad det är som gör The Nice så intressanta. Felet är bara att jag inte har några av deras riktiga skivor. Men det går ju naturligtvis att rätta till. Ett av mina kommande projekt får alltså bli att leta reda på The Nice gamla skivor.

Nr: 256/CD