Gabriels OVO lämnar ingen oberörd

PETER GABRIEL – OVO – 2000

Man får ta OVO för vad det är. Det är en soundtrack till en show, The Millennium Dome Show i London som sattes upp vid millennieskiftet år 2000. Musiken på CD:n kan därför stundtals vara svår att hänga med i och förstå skiftningarna.

Men så är det ju alltid med soundtracks. Man måste sett filmen eller vad det nu kan vara för att förstå hela sammanhanget. Första gången jag hörde OVO blev därför irriterande med alla de stämningar Peter Gabriel skapade, vilka sedan försvann och byttes mot något helt annat. Att där och då inse linjen mellan hiphop och en skotsk reel var omöjlig.

Men samtidigt har väl aldrig något av de album Peter Gabriel någonsin skapat varit särskilt lätta att förstå, utom möjligtvis populärmusiken på So från 80-talet och kanske också hans fjärde solo, den med Shock The Monkey, skivor som var betydligt mer samhällstillvända än annat han gjort.

Ser man det så blir naturligtvis OVO ännu en av Peter gabriels märkliga album, som i rakt nedstigande led nog ska kunna jämföras med Up som kom ut tvåp år senare, 2002.

Eller kanske ännu hellre med Big Blue Ball, det där projektet Peter Gabriel höll på med under halva 90-talet och sen sammanställdes 2008. Där dök det upp diverse gästartister,a llt från hiphopfolk till egyptiska magdansare och gamla synthpopsnubbar. Det blev en spännande skiva.

OVO skulle kunna vara ett album i samma anda. Även här tar Gabriel hjälp av artister utifrån, rapparen Rasco, Neneh Cherry, Liz Fraser från Cocteau Twins. Allra mest spännande, tycker jag, är det gästspel Richie Havens gör. Ni vet, han med Freedom från Woodstockfestivalen.

Musiken må kännas lite rörig och osammanhängande. Men som helhet, om man sätter i skivan i Gabriels egen diskografi och inte tänker på soundtrackdetaljen, blir det ändå ett album man med stor behållning kan lyssna på.

Mycket stor till och med. OVO är kanske inte något av Peter Gabriels mest framstående verk, men det står sig bra i konkurrensen och lämnar ingen oberörd.

Nr: 291/CD