Imponerande samling med 60-talspop

REMEMBER THE 60´S – VARIOUS ARTISTS (1983-1984)

Jag har bara några få samlingsalbum, men dem jag har är utvalda med omsorg. Den här holländska samlingen med 60-talspop tycker jag är riktigt bra. Enda bekymret är att den är väldigt omfattande, hela 14 skivor uppdelade på sju dubbelalbum. Men å andra sidan är det inte mycket man missar...

Men som alla samlingsskivor saknas de allra största låtarna. Det finns med stoneslåtar, men inte deras främsta, samma gäller Beatles. Jag gissar att det handlar om ekonomi där. Jag köpte den här samlingen när den var ganska ny. Edde sålde den billigt nere i sin källarlokal på Skolgatan, där vi som gick på Peset i gymnasiet hade lektionssalar i huset på andra sidan gatan. Så vi var många som höll till mer på Eddes Musik än på historielektionerna.

Men nu hoppar jag i historien, skivorna köptes några år efter gymnasiet. Jag köpte förresten inte hela samlingen på en gång. Den planen hade jag egentligen aldrig. Det började med att jag köpte en av volymerna, tyckte den var bra, och köpte sen nästa och nästa...och så vidare. När jag efter ett antal månader köpt på mig de sex första volymerna, som alla innehöll 60-talshits med internationella artister var det en kvar, Volym 7 med bara holländska artister.

Så okej, jag slog till på den också. Redan på den tiden var jag samlare och ville naturligtvis ha en så komplett samling som möjligt. Den sista volymen fick dock en lite annan historia än de övriga. Jag lyssnade nämligen inte på den förrän långt in på 2000-talet.

Det var först när holländska Group 1850 kom på tal jag kom ihåg att jag hade dem på skiva, men inte hört dem. Det var så sent som 2014, skivan alltså i nyskick 30 år senare, det var en upplevelse. En bra nyhet är att samtliga skivor fortfarande går att få tag på, begagnade givetvis, men till riktigt sjyssta priser.

Volume 1
Någon direkt kronologisk ordning finns inte utan det hoppas friskt mellan årtal och stilar. Så här hittas låtar med allt från tidig beatpop med Gerry & The Pacemakers, via Desmond Dekkers klasiska reggae Israelites och Marmalades beatlescover Obladi-Oblada till soulfunk. Skivans höjdpunkter är Sunny Afternoon med Kinks, Time Of he Season med Zombiues och Crimson & Clover med Tommy James & The Shondells...och lägger för säkerhets skull tilläven Summer In The City med Lovin´ Spoonful.

Nr: 1046/2222

Volume 2
Starten var lovande, men andra skivan blir ännu bättre. Här trängs Small Faces med Barry McGuire, Monkees, Humble Pie, The Nice med McCoys Hang On Sloopy och Mama´s & Papas Monday Monday. Här hittar man också en psykedelisk överraskning i Deep Water med Grapefruit, bluesrockrysaren I´d Rather Go Blind med Chicken Shack och de briljanta popdängorna Itchycoo Park med Small faces och Shocking Blues evighetsmaskin Venus. Ett av de bättre i serien.

Nr: 1047/2222

Volume 3
Wow, här tog de i. Vad sägs om ett dubbelalbum som öppnar på förstasidan med Stones Satisfaction, Hey Joe med Hendrix och Gloria med Them. Fortsättningen är kul del också; Fire med Crazy World Of Arthur Brown, Matthew And Son med Cat Stevens, Creams White Room, Roadrunner med Pretty Things och avslutas med Who och My Generation, As Tears Go By med Marianne Faithfull, Bowies The Laughing Gnome och maxat röjiga Summer Time Blues och Blue Cheer. Det är vad jag kallar ett samlingsalbum det.

Nr: 1048/2222

Volume 4
Jättebra album det här också, lite mer pop än de tidigare kanske, och bubblegum, men å andra sidan gömmer sig Spencer Davis Group, Traffic, Troggs, Hendrix, Fleetwood Mac, Free och Pretty Things på sista plattan. Så det blir rockigt värre ändå. Nämner i förbifarten några favoriter: A Whiter Shade Of Pale, Simon Says, San Francisco, Green Tambourine, Paper Sun, Sunshine Of Your Love, Wild Things...stannar upp och andas....fortsätter med The Wind Cries Mary, Albatross, Dancin´ In The Streets och final med Don´t Bring Me Down. Frågor på det?

Nr: 1049/2222

Volume 5
Bra blandat här också, från småputtrig beatpop via psykedelia till Blind Faith och Procol Harums epos Homburg. Inledningen med Monkees I´m A Believer och Let´s Go To San Francisco antyder att det här skulle vara en lite mer familjevänlig volym. Men som på alla skivorna ändras det lika fort som vädret, och lika oförutsägbart. Mitt inre SMI hade nog inte tänkt sig att det snerae på skilvan skulle dyka upp saker som I´m A Man med Spencer Davis Group, Well Alright med Blind faith, Hole In My Shoe med Traffic eller Here Comes The Night med Them. Men här finns som sagt ingen närmare planering, man hittar dessutom låtar som Chewy Chewy med Ohio Express, bubblegumpop, och Elenore med Turtles. Favoriter på Volym 5 får bli Moody Bluesklassikern Night In White Satin, I Want To Live med Aphrodites Child och Byrds Eight Miles High.

Nr: 1050/2222

Volume 6
Efter tio skivor med 16 låtar på varje borde tempot mattas av, men inte. Volume 6 presenterar en lång rad 60-talsklassier. Vad sägs om Pretty Flamingo med Manfred Mann, House of The Rising Sun med Animals, Going Up The Country med Canned Heat, Sloop Jhn B med Beach Boyts, No Milk Today med Herman´s Hermits och Kinks Waterloo Sunset. Låtarna mellan består av storheter som On The Road Again, Good Vibrations, Lady Jane, Build me Up Buttercup... En precis lika bra volym som de tidigare alltså.

Nr: 1051/2222

Volume 7
Och nu sista skivan i serien, dubbeln med bara holländska låtar, den jag ställde in i hyllan och aldrig lyssnade på förrän för några år sedan. Men på den tiden hade jag inte koll på band som Brainbox, Q 65, Focus, Cuby & The Blizzards och Group 1850. Nu för tiden vet jag bättre, holländsk rockmusik är inte bara Golden Earring och Shocking Blue. Det är den enda av alla skivorna i Remember The 60´s-serien jag skrivit om tidigare.

Nr: 1052/2222

Ken Levy and The Phantoms

KEN LEVY AND THE PHANTOMS – WOW! – 1964

Det kom ett paket från Gästrikland. Det kom ett paket LP-skivor från Gästrikland som jag köpt på nätet. Det var där jag hittade Ken Levy And The Phantoms LP. Den var bokstavligt talat skitig, det var mer än bara damm om man säger så. Den var dessutom repig och buktade på mitten så den knappt gick att lägga på skivspelaren.

För en nästan 60 år gammal LP var det också helt naturligt att omslaget var slitet, rivet i kanterna och sen bristfälligt lagat med isoleringstejp, man gjorde så förr. Men överraskande nog gick den att spela, är buktningen märker man inte av. Och efter en omgång medskivtvätten är det bara lite knaster kvar och något enstaka hopp på b-sidans sista låtar.

Jag bara älskar den här skivan. Det är rock´n´roll som i Let´s Twist Again, Johny B Goode, Shadows och Ventures. Nu förstår jag varför band som Boppers och liknande gjorde den här musiken till sin egen när jag var ung. Skivan inte bara heter Wow, den är det också. Ken Levy och hans välkammade och snyggt klädda polare är rockgenerationen före min, innan jag fick tag i den här skivan hade jag aldrig hört talas om bandet.

Hur den hamnat i skogarna utanför Gävle kan man bara fantisera om. Men något med stora amerikanska bilar hade det säkert att göra och grabbar med ducktail. Just nu bara älskar jag de där låtarna, det lite ruffiga soundet och surfrocken i de instrumentala låtarna går inte att låta bli att tycka om. En jättekul platta.

Skivan har tvättats varsamt i omgångar och låter numera riktigt bra. Reporna är så klart kvar, men hörs inte. Att den buktar, kanske efter att ha legat på en varm motorhuv, går inte heller att göra något åt. Men det hörs inte det heller, så det kan väl kvitta. Isoleringstjepen är försiktigt borttagen och sidorna limmade. Den är väl trots det knappast någon skönhet och håller egentligen inte för att få en plats i min samling. Men aldriga att jag släpper iväg Ken Levy And The Phantoms. Förmodligen lär jag i så fall aldrig få se nån sådan igen.

Ken Levy And The Phantoms är ett brittiskt popband som startades i Cambridge redan 1960. Men deras historia är svensk och lite norsk. Tidigt fick de spela in en singel. En låt som gjorde att deras skivbolag rekommenderade dem när norske Per-Elvis Granberg kom till England för att leta efter ett kompband.

Det var där nånstans bandet började skapa sin egen historia. Tack vare en turné i Norge, där det gjordes en avstickare till Nalen i Stockholm, hamnade de till slut i Sverige och Stockholm. Det blev folkparksspelningar runt hela landet, och i Finland, ihop med storheter som Cacka Israelsson och Mona Grain (hon med Kärlek och pepparrot ni vet).

Turnerandet kröntes med en rad konserter som förband till Beatles västsvenska turné 1963. Det blev deras genombrott i Sverige och bandet släppte efter det en rad singelskivor, det var också då den här LP:n spelades in i Cupols studio i Stockholm, och sen ytterligare en fullängdare, båda på nu obskyra Nashvile Records.

1969 var dock historien över för bandmedlemmarna som hela tiden stannat i Sverige. De hamnade då i det som senare skulle bli dansbandssvängen. Förmodligen mest kanske för att de då höll till i Karlstad och Värmland, dansbandsmusikens Mekka. Sångaren fick jobb i kultbandet Värmländers och trummisen hamnade i en tidig upplaga av Sven-Ingvars. Så kan det gå.

Nr: 1278/2222

Caretakers nu och då...i Jönköping

CARETAKERS – NOW AND THEN... - 1990

Jag var väl så där åtta eller nio men kommer ihåg att mina äldre kusiner, som hade egna rockbandsambitioner, alltid pratade om Caretakers med vördnad. De var hjältar i Jönköping, tillsammans med andra storheter som The Hoods och Ghostriders. Men Caretakers var störst av dem alla.

Caretakers var jönköpingsbandet som redan i början av 60-talet tog steget ut i den stora rockvärlden, till andra ställen än Gazellen och andra lokala hak. De fick åka på folkparksturnéer och till och med spela på Nalen och Kupolen i Stockholm. Skivkontrakt fick de också tidigt, på Cupol. Det var tidigt 60-tal det.

Den här skivan, som nog är en raritet och ett samlarobjekt för gamla jönköpingsrockers, är utgiven så sent som 1990. Den innehåller alla Caretakers instrumentallåtar från 60-talet; storheter som Lili Marlene, At A Georgia Camp Meeting och inte minst deras egen Lenhovda City (som från början hette Lenhovda City At Night In The Moonlight men för enkelhetens skull kortades titeln ner).

Caretakers var ett av de många band som i början av 60-talet fascinerades av The Ventures och The Shadows, instrumental gitarrock på stålsträngad gitarr, där de blandade covers med eget material. De gjorde inte bara instrumentala låtar, men på den här skivan har just de samlats och dessutom fått sällskap av fyra låtar inspelade så sent som 1990, till den här skivan.

Caretakers egentliga rockkarriär slutade dock 1967, men bandet fortsatte sen genom åren med diverse sporadiska spelningar, främst på hemmaplan. Trummisen Stephan Möller, som var ett underbarn på sitt instrument och bara tretton år när han fick plats i bandet, fortsatte som yrkesmusiker under många år och har på sin meritlista bland annat en period i legendariska Gimmicks med turneér både i Mexiko och Japan.

Innan Caretakers gav upp hade de förutom flera EP-skivor och singlar också turnerat utomlands, i Tyskland, Norge och Finland. En period hängde med som kompband till amerikanske rocksångaren Jack Dailey.

Jag kom över den här skivan via en mindre samling jag köpte obesett, där säljaren bedyrade att det inte fanns några rariteter och jag därför fick den billigt. En av de första skivorna jag bläddrade fram var Now And Then...

Givetvis kunde jag inte låta bli att samma dag ringa och berätta för min äldre kusin (han med egna rockambitioner som det inte blev något av med), som självklart blev väldigt avundsjuk...vilket skamligt nog undermedvetet var det jag var ute efter...

Nr: 1572/2222

Lille Gerhard och en gul resegrammofon i plast

LITTLE GERHARD – DEN SISTE MOHIKANEN – 1961

Den här EP:n har varit min så länge jag minns, ända från mina allra första år. Men så kom skivan redan 1961. Av någon aneldningh fick mina föräldrar för sig att ge mig skivan på någon av mina allra första fördelsedagar.

Så Den siste mohikanen hör till mina allra första minnen, tillsammans med en gul resegrammofon i plast från Grundig som farsan kopplade till en gigantisk radio, också det en Grundig, för att få lite bättre fart på ljudvolymen.

Ett annat minne är att låten gärna spelades på de hippor och partyn man blev inbjuden till under mellanstadieåldern. En gissning från mig är att jag fick inbjudan till en del av de där festerna bara för att jag hade den här skivan...

Upptäckte en lite märklig sak nu. De andra tre låtarna på den 45-varvs-EP har jag inget som helst minne av. Men de kunde ju så klart inte mäta sig med Den siste mohikanen. Det här var ju på den tiden ungarna fortfarande läste äventyrshistorier med indianer och kowbojs.

Little Gerhard hör ju till de stora svenska rockartisterna från den svenska popmusikens ungdom. På den här skivan hade han dock bytt namn till Lille Gerhard eftersom han vid den här tiden börjat sjunga sina låtar på svenska.

Nr: 62/EP

En tidig singel med Donovan

DONOVAN – DONNA DONNA – 1965

Donovan spelade in Donna Donna 1965. Det är dock en låt som har betydligt längre traditioner än så. Det är en sång från 40-talet med ursprunglig text på jiddish, skriven av Sholom Secunda och Aaron Zeitlin.

På jiddish heter låten Dana Dana. Donovans version är dock med engelsk text och heter då Donna Donna. Men att spela in låten och sjunga den på engelska var han inte på något sätt först med, redan 1960 hade Joan Baz spelat in sången. Min gissning är att Donovan lånade låten från henne först och främst.

Donna Donna är inte någon av hans mest bekanta låtar. Den finns visserligen på LP:n What´s Been Did And What´s Been Hid från samma år och släpptes som en av singlarna från skivan. Men den riktigt stora låten från hans debutskiva var så klart Catch The Wind, som än idag framstår som en av de största i sin genre.

Josie, b-sidan på Donna Donna-singeln finns också med på What´s Been Did And What´s Been Hid. Det var en låt Donovan själv hade skrivit.

Nr: 98/singel

Beatles-EP lagom till julruschen 1967

BEATLES – MAGICAL MYSTERY TOUR – 1967

Den här dubbla EP:n dök som av en händelse upp precis lagom till julruschen 1967. En specialutgåva som såldes i mängder och därav är det en av Beatles mest sålda skivor någonsin.

Det finns sex låtar på EP:n, där givetvis Magical Mystery Tour är det stora numret, övriga är låtar som Betales 1967 tidigare bara släppt på singel; Your Mother Should Know, I Am The Walrus, The Fool On The Hill, Flying och Blue Jay Way. Låtarna fanns med i filmen Magical Mystery Tour och togs sedan med när soundtracken släpptes på LP.

En kul detalj är att i stereoversionen av I Am The Walrus råkade en del av BBC:s radiosändning av Shakespeares pjäs King Lear av misstag komma med i mixningen. Man valde att behålla denna detalj på inspelningen till EP:n.

Nu för tiden har väl singel- och EP-formatet mer eller mindre spelat ut sin roll. Den stora begivenheten med denna dubbel-EP är dock utviksomslaget med en 24-sidiga folder fullmatad med foton och teckningar från den turné som filmen handlar om.

EP:n kom både i stereo och mono, 1967 var stereoutgivningar fortfarande ovanliga, så det var en liten sensation. En detalj till. I förstapressen trycktes mittuppslaget på ljusblått papper.

Min skiva är både stereo och en förstapress, vilket man givetvis kan vara stolt över. Trots att skivan såldes i så stora mängder har den numera blivit lite knepig att hitta, åtminstone om man är ute efter ett välvårdat exemplar.

Nr: 148/EP

Small Faces och Itchycoo Park

SMALL FACES – AUTUMN STONE – 1969

Bandnamnet var ingen tillfällighet, alla i Small Faces var småväxta, från Steve Marriott till Ronnie Lane. Faces var ett slanguttryck bland 60-tals mods som betyder ungefär ”ledare”. Small Faces hörde också till de ledande brittiska popbanden under 60-talet. Vem minns inte Itchycoo Park.

1965 var det dock rhythm´n´blues som gällde, klart färgad av Motown som alla modsbanden. Bara något år senare var det psykedelisk pop som gällde. Watcha Gonna Do About It och Sha La La La Le blev bandets första hits hemma i England, på andra sidan Atlanten var det Itchycoo Park som blev den stora hitlåten.

Under några hektiska år fick Small Faces en rad hits, låtar som Lazy Sunday, Tin Soldier och det märkliga konceptalbumet Ogden´s Nut Gone Flake. Men redan våren 1969 var det över. Mitt under en spelning hoppade Steve Marriott av.

Han gick vidare och startade Humble Pie tillsammans med Peter Frampton. Resten av bandet fortsatte under namnet The Faces och tog med Rod Stewart och Ron Wood i bandet, som också blev väldigt framgångsrikt med flera hits under det tidiga 70-talet.

I samband med avslutningen för Small Faces släpptes den här samlingsskivan, The Autumn Stone. Det är en bra sammanfattning av de där märkliga åren under 60-talet.

Small Faces har alltid stått högt på min lista över fräcka 60-talsband (ihop med Zombies). Märkligt nog har jag inte särskilt mpånga av deras LP-skivor. Bara Ogden´s Nut Gone Flake, som valdes ut noggrant mest för de psykedeliska influenserna.

Givetvis står gruppens övriga plattor också högt på önskelistan, men än så länge har jag fått nöja mig med detta samlingsalbum, dessvärre en CD, men bättre än inget alls.

Nr: 169/CD

Monkees – från början till slutet

MONKEES – THE DEFINITIVE – 2001

The Monkees, den amerikanska tv-serien som på 60-talet skapade världens förmodligens första pojkband. TV-serien var inspirerad av Beatles film A Hard Day´s Night. Att namnet på gruppen skulle bli ett felstavat djurnamn var liksom självklart.

Skådespelarna i The Monkees hade valts ut för att de passade för tv, inte för att de kunde spela eller sjunga. Ungdomsserien blev enormt populär, i Sverige också, det spelades in hela 58 avsnitt.

Att sen pojkarna lärde sig spela och sjunga på vägen var en bonus, som utmynnade i att de fortsatte som popband långt efter serien lagts ner. Framgången var ohygglig, 1967 sålde The Monkees fler skivor än The Beatles...

Låtar skrev de naturligtvis inte själva, utan den tidens stora poplåtskrivare anlitades, som Bobby Hart och Tommy Boyce till exempel.

Deras allra största hit Daydream Beliver, skrevs dock av något mer okända John Stewart. Den lite mer okända delen av historien är att The Monkees från 1966 till 1970 gav ut hela nio studioalbum. De återförenadas sen både under 80- och 90-talen vilket utmynnade i ännu fler skivor.

Ett samlingsalbum med The Monkees, som gör anspråk på att vara heltäckande blir därför tämligen omfattande. Det har det här samlingsalbumet lyckats med, hela 29 låtar finns med på CD:n, från de allra första åren till slutet. Här finns låtar som Last Train To Clarksville, I´m A Believer och Daydream Believer. De allra sista är hämtade från reunionenskivan 1987, Pool It!

För oss som bara har någon enstaka Monkees-LP i samling är därför The Definitive en bra back-up som absolut håller att spelas än idag om man vill ha något lättlyssnat och småtrevligt i högtalarna.

Nr: 214/CD

Them var inte som alla andra

THEM - THEM AGAIN - 1966

Them var inte som alla andra popband. De hade visserligen flyttat till London från Irland, för det var där allt hände. Men de var inga långhåriga maracasskakande popstjärnor, som påpekas på omslaget till denna LP. Them var annorlunda.

Nej, i jämförelse med brittiska popband, merseybeat och beatpop, var Them något helt annat. De höll sig inte till de vanliga poplåtarna, utan blandande självklart in rhythm´n´blues och gärna också jazz. Givetvis berodde detta på Van Morrison, som bara något mer än 20 år redan visste exakt vad han ville. Och det handlade inte om beatpop, Van Morrison ville längre.

För att gå historien i förväg höll inte Them för Van Morrisons förväntningar och han lämnade strax efter inspelningen av denna bandets andra LP för en framgångsrik solokarriär som fortfarande pågår. Them stannade i växten, spelade in en rad plattor till men blev sig aldrig mer likt igen.

Them Again är en milstolpe i 60-talets popvärld. Det är ett statement från ett då lite underskattat, eller missförstått band, som under Van Morrisons ledning här skapade ett fräckt men sällan omtalat popalbum.

Nja, pop är det så klart inte. Det är rhythm´n´blues, det är pop, det är rock och det är jazzigt. Them lånar ungefär hälften av låtarna från andra, som brukligt var på den tiden, och gör covers på bland annat Fats Domino, Ray Charles och Bob Dylan.

Ett riktigt intressant spår, tycker jag, är Dylans It´s All Over Now. Men de riktigt stora låtarna är Van Morrisons egna, inte minst inledningen med Could You Would You, som ligger väldigt nära bandets då allra största hit Here Comes The Night.

Hela 16 låtar finns på skivan, som är ovanligt varierad och omväxlande för att vara ett popalbum från mitten av 60-talet. Men, som sagt, Van Morrison, var redan då ute efter något helt annat än det vanliga.

Nr: 230/2222

Kissing Spell ett chilenskt Hollies

KISSING SPELL – LOS PAJAROS – 1970

Blev först jätteförvånad. Men insåg sen att det självklart var så att även Sydamerika drabbades av den psykedeliska popvågen, inte bara amerikanska västkusten och nästan hela Europa, från England till Gärdet i Stockholm.

Kissing Spell blev en angenäm upplevelse, ett chilenskt psykedeliskt popband starkt influerade av Beatles och den amerikanska västkustens sena 60-tal, band som Jefferson Airplane och liknande.

Här finns allt från stämsång till en skrapig fuzzgitarr, från sammetslena popballader till psykedelia. En kul platta. Kissing Spell sjunger både på engelska och spanska och gjorde alla låtar själv, även om en och annan melodi känns igen från annat håll.

Om man ska jämföra hamnar dock Kissing Spell närmare Hollies än Jefferson Airplane, vilket givetvis beror på de snygga popmelodierna och småtrevliga stämsången. Tänker då närmast på holliesalbum som Butterfly och Evolution.

Los Pajaros var länge en svår platta att få tag på, därav nästan helt helt okänd i Europa. Skivan finns dock numera återutgiven på på vinyl och CD. Återutgivet är förresten bandets andra och sista album också, som kom året efter 1971. Men då hade de bytt namn till Embrujo, dock med exakt samma sättning.

Namnbytet lär ha berott på de politiska situationen i Chile vid den tiden, då ett engelskt bandnamn inte var populärt och till och med kunde vara farligt.

Embrujo blev dock också en tämligen kortlivad företeelse, de splittrades redan 1973 utan att ha spelat in ytterligare material. En del av bandmedlemmarna dök dock upp senare i chilenska psych- och folkrockbandet Blops, som blev betydligt mer omtalade.

Nr: 1537/2222

Cilla Black utanför The Cavern

CILLA BLACK – YOU´RE MY WORLD – 1964

You´re My World blev Cilla Blacks stora genombrott efter att hon upptäckts i garderoben på The Cavern i Liverpool. Det var egentligen en italiensk ballad, Il Mio Mondo, som spelats in av Umberto Bindi 1963.

Umbertos italienska version blev ingen hit, men när Cilla Black fick ta hand om låten (med hjälp av George Martin som producerade) slog den direkt. You´re My World gick nästan omgående upp som etta på brittiska singellistan och sen också på topplistor över hela världen. I Sverige låg den som bäst sjua.

Cilla Black har spelat in flera versioner efter singelinspelningen 1964. En nyinspelning gjordes 1985 till henns album Surprislingly Cilla och ytterligare en 1993 till albumet Through The Years.

Cilla Black gick bort 2015. Två år senare restes en staty över henne utanför The Cavern, där hon står på en överdimensionerad 45-varvsingel av You´re My World.

Nr: 9/singel

Octopus, Magical Mystery Tour och en fuzzgitarr

OCTOPUS – RESTLESS NIGHT – 1970

Det här är ett album gamla fans till Beatles, Hollies och andra 60-talsstorheter ska leta efter. Octopus har en smittsamt härlig stil, psykedelisk 60-talspop med glimten i ögat som är synnerligen välgjord.

När jag nu lyssnat på skivan några gånger till vill jag lägga till 10cc, XTC:s Skylarking, Oranges & Lemons och de skivor Andy Partridge och hans polare gjorde som The Dukes Of Stratosphear, med den skillnaden att Octopus var med själva på 60-talet förstås.

Vänta lite, jag lägger till Magical Mystery Tour också. Och Sgt Pepper så klart. Det är där vi hittar Octopus. Det är nämligen en lysande skiva det här. Den enda Octopus spelade in, tyvärr. Det är ju nästan alltid så, det roligaste finns det för lite av, men Michael Boltonskivor finns det alltid hur många som helst av. Och Cliff Richard.

Octopus musik ligger nära Beatles, men jag vill inte kalla det en kopia. Octopus går inte i fällan att försöka göra precis på samma sätt som Fab four, utan letar upp egna vägar också, som blir nog så spännande.

Och de lyckas väldigt bra. Jag vågar nog påstå att varenda låt på skivan har det där lilla extra som gör att man vill höra mer. Det är ju så lätt att bli förälskad i en spretig fuzzgitarr.

Octopus kallade sig från början The Cortinas. Men när bandet upptäcktes av basisten i Troggs och Nigel Olson, Elton Johns trummis, och tack vare det fick turnera i Europa tillsammans med Humble Pie och Status Quo bland andra, blev det namnbyte till Octopus i stället.

Lite trivia, två av medlemmarna i Octopus, Malcolm Green och Nigel Griggs, emigrerade till Australien och hamnade senare i artrockbandet Split Enz.

Nr: 1245/2222

Allt var som det skulle

P. F SLOAN – A MELODY FOR YOU – 1967

P. F Sloan är en doldis i den amerikanska popvärlden, men anses av många vara en av den amerikanska västkustpopens bästa låtskrivare. Han gjorde mängder av låtar åt andra. Skivinspelningar med honom själv är inte lika vanliga.

Jag upptäckte P.F Sloan på den tiden jag var märkligt intresserad av skivutgivningar från Dunhill Records från 60-talet. Där dök nämligen P. F Sloan upp ganska ofta som låtskrivare. Ofta tillsammans med Steve Barri, tillsammans skrev de låtar åt dåtida storheter som Grass Roots och Barry McGuire.

Det var till exempel P. F Sloan som skrev Eve Of Destruction åt McGuire, en låt som allmänt utpekats som den allra första protestsången. Ironiskt nog var det P. F Sloans egen talang som satte stopp för egna framgångar.

Eller rättare, skivbolaget Dunhill satte stopp. Av rädsla för att förlora sin talangfulle låtskrivare aktade de sig nämligen noga för att marknadsföra de relativt få skivor han spelade in.

A Melody For You är en singel från 1967, som givetvis inte blev någon större Sloanhit eftersom ingen ville berätta att den fanns. Men en snygg liten poplåt är det allt, som absolut borde fått lite mer reklam än den fick. Året efter, 1968, togs dock låten med på Grass Roots album Feelings och blev en den skivans hitsinglar. Allt var som det skulle med andra ord.

Nr: 13/singel

Flying Machine lyfte aldrig

FLYING MACHINE – FLYING MACHINE - 1969

Smile A Little Smile For Me blev en liten, liten, för att inte säga jätteliten hit i USA 1969. Bandet bakom låten var brittiska Flying Machine. I december samma år hade deras första LP sålt mer än en miljon exemplar.

Men sen gick det som det brukar för One-hit-Wonders. Singeln som skulle bli uppföljaren och det stora genombrottet, Baby Make It Soon (en Marmaladecover), gick av någon anledning inte alls. Det tog inte särskilt lång tid, (en LP senare) innan Flying Machine splittrades.

Gruppens första album, som kom ut 1969, hör nog inte till de mer välkända och är knappast en raritet bland samlare. Men jag kunde inte låta bli den, det är trots allt en riktigt trevlig LP. Inte så att det något bortglömt mästerverk eller så, men en sjysst popskiva från det sena 60-talet som man kanske borde lyssnat på lite oftare. Men å andra sidan var ju konkurrensen på den tiden gigantisk, så allt är föärlåtet för den som missat skivan.

Men det är som sagt en bra platta. Om man gillar brittisk 60-talspop vill säga. För det går inte att komma ifrån att Flying Machine har hittat sin inspiration hos Beatles, Hollies och andra storheter från den tiden.

Skillnaden är väl egentligen att de inte gör det lika bra. Och ska jag vara ärlig. Så är Flying Machine lite smörigare också. Men Smile A Little Smile For Me är en skön liten låt. Det är Baby Make It Soon också.

Nr: 1676/2222

Ungefär samma text har publicerats för många år sedan här i bloggen. Då jag nu skaffat skivan på nytt, ångrade att jag sålde den. Tycker jag det är helt okej att uppmärksamma den igen.

Pop Music from...svensk serie med samlingsplattor

POP MUSIC FROM... - VARIOUS ARTISTS – 1982

Utbudet av samlingsplattor med nostalgiska poplåtar växte till ett monster när skivbolagen upptäckte CD-skivans möjligheter. Det samlingar om alla fenomen i popvärlden, från 50-talsrock och radiostationernas ”Lugna favoriter” till punk och samlingar med obskyr metal.

Det där var inte något nytt för skivköparna som redan med vinylskivan fått lära sig sålla ut bra och dåliga samlingar. 1982 gavs i Sverige ut samlingen Pop Music From...1960 - 1969. Sammanlagt tio LP-skivor, en för varje år.

Jag kommer ihåg att det var ganska dyra plattor, de kostade lika mycket som skivor med enskilda artister, annars brukade samlingsplattor vara lite billigare, men inte de här. Det var lite märkligt, de skiljde sig inte särskilt mycket från andra liknande samlingar.

Det var ungefär samma låtar, förutom att de lyckats få några fler stoneslåtar än vanligt. Däremot Beatles var som på alla andra, i hela samlingen finns bara en enda av deras låtar med, Ain´t She Sweet, vilken är en av de få beatleslåtar som brukar förekomma på samlingsskivor. Anmärkningsvärt dessutom att inga svenska låtar fått plats på skivorna.

Klädsamt hade också varit att leta upp nån gammal elvislåt, men det finns inte en enda i hela samlingen. Min teori är att de sjyssta tecknade omslagsbilderna gjorde mycket för att skivorna skulle kännas intressanta. I övrigt, precis som vanligt, typ...

Jag har inte alla tio skivorna, de var som sagt förhållandevis dyra, utan nöjde mig med de jag tyckte var de tre viktigaste, Pop Music From..., 1967, 1968 och 1969. Alltså de år i pophistorien jag tyckte och fortfarande tycker är viktigast...möjligtvis borde man i framtiden kanske lägga till 1966 (där Paint It Black finns med)...och kanske 1965...och till och med 1964 (Zombies She´s Not There)...men sen måste jag nog dra gränsen.

Pop Music From...1967

Sammanlagt 14 låtar från tidernas mest intressanta rockår är futtigt, men valet av låtar blev ändå ganska bra. Hendrix Hey Joe, Procol Harums A Whiter Shade Of Pale, Ha Ha Said The Clown med Manfred Mann och Stones klassiker Let´s Spend The Night Together. Låtar som uppenbart saknas från 1967 är så klart de från Sgt Pepper.

Nr: 836/2222

Pop Music From...1968

Ganska trevlig samling det här också, här hittas till exempel Fire med Crazy World Of Arhtur Brown, With A Little Help From My Friends med Joe Cocker, Stones Jumping Jack Flash och Naights In White Satin med Moody Blues. Tyvärr känns det också som ett antal av låtarna finns där som utfyllnad. Det som givetvis skulle gjort denna platta riktigt spännade hade varit om nån låt från Beatles White album tagits med, men det var väl för dyrt antar jag.

Nr: 867/2222

Pop Music From...1969

Om det inte varit för Honky Tonk Women med Stones, Canned Heats Going Up The Country och Fox On The Run med Manfred Mann tycker jag det här en ganska klen samling låtar. Det är ett överraskande svagt samlingsalbum från ett av de år jag minns som ett av de allra främsta. Var finns till exempel Bowies Space Oddity?

Nr: 956/2222