LUSTANS LAKEJER – UPPDRAG I GENEVE – 1981
Det här är ett legendariskt svenskt synthpopalbum. Lustans lakejer var bland pionjärerna i Sverige i genren new romantic och Uppdrag i Geneve blev gruppens genombrott. Det finns väldigt många gamla långluggade synpoppare som idag fortfarande har skivan som en av sina favoriter.
Jag kan inte påstå att jag under tidiga 80-talet var särskilt imponerad av vare sig new romantic eller Lustans lakejer. Mitt intresse sträckte sig till Spandau Ballets debutskiva, Journey To Glory, som jag betraktade som ett mellanting mellan new wave och synthpop. Uppdrag i Geneve gick dock längre och var mer new romantic än jag uppskattade då.
Jag köpte dock skivan, dels av nyfikenhet på hur synthpop skulle låta i en svenk tolkning. Och sen hade ju inte hitlåten Rendez-Vous i Rio ens undgått mig. Jag kan inte påstå att jag blev övertygad om bandets storhet, men skivan har i alla fall fått stå kvar i samlingen. Ospelad så klart. Det är inte förrän nu, när samlingen inventeras, som jag lyssnar på den igen, 40 år senare...
Och den har nog blivit lite bättre i mitt tycke. Dels för att jag släppt den där tonåriga försvarsmuren som alla vi som hellre lyssnade på punk och new wave hade mot all synthpop på den tiden.
Dels för att jag nu tycker att Lustans lakejers sound faktiskt är ganska fräckt.
Det beror förmodligen på att jag de senaste åren börjat komma allt bättre överens med storheter som bland annat Kraftwerk. Min syn på synth, och synthpop, verkar alltså ha förändrats.
Till skillnad från för 40 år sen kan jag numera lyssna igenom hela skivan och tycker den är riktigt bra.
Det är definitivt inte mainstream synthpop utan ett ganska edgy sound, rytmiskt, men ändå behagligt att lyssna på. Det var nog ganska bra att jag ändå lät skivan stå kvar i samlingen så många år.
Nr: 1518/2222
Naturligtvis är detta en syntpopskiva, hur man än vänder och vrider på det. Samtidigt var Lustans egentligen inget syntpopband, utan ett ”vanligt” rockband – gitarr, bas och trummor – med klaviatur. Varken före eller efter denna LP lät de synten dominera… men jag misstänker att det var just de pulserande syntarna här och på singeln ”Diamanter” som möjliggjorde deras stora genombrott.
SvaraRaderaJag är ingen stor LL-anhängare; första LPn har en svajig charm, med många goda idéer, men Kindes sång var så anskrämlig på den tiden att jag har svårt att ta till mig skivan. Och det de åstadkom efter Uppdrag i Genève lät alltmer kompetent, men också allt tråkigare – delar av En Plats i Solen är helt OK, och jag gillade gitarrbaserade låtar som ”Brustna hjärtans patrull” när det begav sig, men det är inget jag återvänt till särskilt ofta. Med Uppdrag lyckades de dock pricka in något både intressant och spännande, som dessutom lät bra… och där Kindes försök till världsvana kanske inte lurar någon, men av någon anledning slinker igenom förhållandevis smärtfritt.