Det som var då, det var då

BRUCE SPRINGSTEEN – THE RISING – 2002

Mitt intresse för Bruce Springsteen försvann 1984 med Born In The USA. Då var jag trött på hans alltid grandiosa uttryck, enormt trött. Det blev den sista springsteenplatta jag lyssnade på under många år. Men 17 år senare kom The Rising.

Bara namnet låter ju intressant, som att nu är det något på gång. Att jag tyckte skivan verkade spännande hängde också på att Springsteen för första gången på många år, ända sedan Born In The USA, på nytt spelat in ett album tillsammans med E Street Band.

Det var ju det gänget han hängt ihop med ända sedan Asbury Park, New Jersey och efter det spelat in mängder av klassiska rocklåtar och album. Born To Run, Darkness On The Edge Of Town, The River och Born In The USA. När han efter det spelade in plattor som Human Touch och Lucky Town var det något som fattades, E Street Band.

Så när The Rising dök upp kunde jag inte låta bli. Dels av nyfikenhet för att se om mitt intresse för Springsteen vaknat igen efter över 15 år. Dels också för att jag var nyfiken på hur bandet skulle låta.

Jag ska väl inte påstå att jag blev besviken. The Rising har ett sound som inte alls ligger långt från det grandiosa och överdådiga soundet från 80-talet, om än något nedtonat och friserat. Det var en bra grej. Inledningen med Lonesome Day tyckte jag också bra om, liksom titelspåret The Rising, som nog skulle kunna ta plats bland The Boss allra bästa låtar.

Men min känsla för Springsteen kom inte tillbaka för det. Inte det där överväldigande som gjorde att det inte gick att stå emot. Det blev snarare tvärtom, vi möttes med en viss misstänksamhet där jag inte blev helt övertygad om skivans storhet.

The Rising blev inte tillfället då jag började lyssna på Bruce Springsteen igen. Det är väl bara att konstatera att det som var, det var då. Och inte nu. Vilket så klart känns tråkigt. Jag hade gärna varit med om den där överväldigande känslan igen.

Nr: 226/CD