Inget annat än synd och skam

BASSE WICKMAN – FRITT FALL – 2000

Ännu en gammal recensionsskiva från folkbladstiden. Fritt fall skrev jag om när den var ny, gillade den då, vilket jag också skrev i tidningen, så den fick följa med hem. Men som med många andra recensionsskivor hamnade den i den delen av CD-samlingen som bara samlar damm.

Vet inte varför det blir så. Det känns nästan som någon slags regel, att recensionsskivor är menade att hamna på undantag. Det kanske beror på att det är skivor man själv inte aktivt köpt, sökt eller längtat efter och därför inte har någon närmare relation till.

Några snabba genomlyssningar och därefter en skriftlig bedömning man lite hastigt hasplat ur sig, ibland rutinmässigt, skapar inga känslomässiga band. Att det blir så kan jag tycka är helt okej på något sätt. Det var ju bara ett jobb...

Men just när det gäller Fritt fall kan jag nu känna att jag borde gett den lite mer känslomässig tid utöver de vanliga snabblyssningarna. Det tog mig nämligen över 15 år innan jag lyssnade på skivan igen.

Vilket skedde efter att jag på en skivmässa hittat en av Basse Wickmans äldre LP-skivor, Changes från 1973, och därefter i samlingen letat upp och spelat bortglömda vinylstorheter som Sailing Down The Years och Rhythm Of The West, skivor jag lyssnade väldigt mycket på för väldigt länge sen.

...och då kom jag plötsligt ihåg att Fritt fall också fanns i samlingen och då för första gången lyssnade på den på allvar. Och tyckte jättebra om den.

Jag har letat efter min gamla recension i Folkbladet, men inte hittat den. Det är å andra sidan kanske lika bra det, då slipper jag förhålla mig till vad jag lite snabbt skrev ner och fick publicerat för ganska många år sedan.

Så här tycker jag nu. Fritt fall är en mycket behaglig skiva att lyssna på. Basse Wickmans ton är som alltid lite lågmäld och melodierna känns sköna att lyssna på. Det är ett sånt där sällsynt album som man tycker tar slut alldeles för fort.

Jag hade gärna hört mer av samma, det är svensk pop av mycket hög kvalitet. Låtar som Fritt fall, Vilse i en vilsen värld och i synnerhet Mitt nakna hjärta och Portugal är melodier som sätter sig kvar hos mig och gärna får stanna kvar.

Det är musik jag trivs tillsammans med. Tyvärr är det väl så att Basse Wickmans musik inte är tillräckligt hitlisteorienterad för att numera nå ut till den stora pop-publiken, så många missade nog skivan när den var ny. Jag gjorde det själv, åtminstone mentalt, en positiv recension i en liten landsortstidning till trots. Det är inget annat än synd och skam.

Nr: 61/CD