Synd på så rara ärtor

BEGGARS OPERA – PATHFINDER – 1972

Njaaää, inte riktigt så kul som jag hoppades. Och jag som hört så mycket bra om den här skivan. Själv tycker jag den är liite...tråkig. Och absolut inte så bra som plattan innan, Waters Of Chance. Men i rockmusikens värld finns som bekant inga definitiva sanningar. Det den ena gillar tycker nån annan fruktansvärt illa om.

Men så illa är det inte. Jag tycker inte illa om den här skivan, nej, nej. Beggars Operas tredje platta är ett riktigt bra progrockalbum. Det är smakfullt och välgjort. Och låtarna är överlag sjyssta.

Beggars Opera gör ännu en gång ett väldigt bra jobb. Jag tänker mig att en jämförelse med till exempel Barclay James Harvests sena 70-talare inte är fel. Eller varför inte Camels verk från samma period.

För er som inte varit med när jag berättat om bandets tidigare album, det handlar alltså om symfonisk progressiv rock med klassisk musik i botten. Och självklart mullrar en mellotron i bakgrunden. Skillnaden mellan Beggars Opera och andra storheter var dock att de här skottarna hade en riktigt bra sångare, vilket gav dem ytterligare en dimension.

Sen vill jag personligen också gärna lägga till gitarristen Ricky Gardiners jobb, som får mig att tänka på spacerock, tänk Agitation Free eller (om man ska ta i från tårna) Ash Ra Tempel. Dock inte så mycket på den här skivan, tyvärr. I den jämförelsen är Rathfinder en popskiva.

Besviken? Ja, kanske. För min del blev Pathfinder nämligen inte riktigt den aha-upplevelse jag hoppats utan mer ett ”jaså, var det inte mer”. Jag tycker bättre om debutskivan Act One och andra albumet Waters Of Chance. Synd på så rara ärtor, som farmor brukade säga. Jag betalade nämligen gruvligt mycket pengar för skivan...men så är det ju ibland, rätt ofta till och med.

Nr: 1425/2222