Ett vägvinnande spår mellan pop och jazzfusion

BRAND X – UNORTHODOX BEHAVIOUR – 1976

Det här kan vara ett av Phil Collins största ögonblick. Det är när man lyssnar på den här plattan man förstår hur bra trummis han egentligen var. Att hans soundtracks i disneyfilmer, souklpopsinglar och genesisplattor som Abacab och Duke inte motsvarar hans talang.

Brand X musik är inte strömlinjeformad mainstreampop. Det är jazzrock, fusion, funkigt. Redan under första spåret, Nuclear Burn, får jag känslan av Selling England By The Pound och hur Collins hanterade trummorna där. Visst är Dancing out With The Moonlit Knight jazzinspirerad? Höll Collins tillbaka när han spelade ihop med Gabriel och Hackett? Eller hur var det?

Med Brand X spelade Phil Collins tillsammans med jazzmusiker, där inspirationen hämtades från den brittiska canterburyscenen, storheter som Colosseum och Soft Machine.

Brand X går i ungefär samma spår, men är respektlösa att de inte följer några förväntade mallar alls, utan – tror jag- improviserar sig fram i en musikalisk värld som de till slut gör till sin egen. Phil Collins trumspel har en stor del i det och han får förhållandevis stort utrymme att briljera.

Jag gillar inte alla Brand X album, men just den här skivan kommer jag väldigt bra överens med. Brand X hittar nämligen ett vägvinnande spår mellan popmusik och jazzfusion som inte blir annat än charmigt och kul att lyssna på.

Ja, musiken är absolut oortodox i det avseendet, men också i att de inte tvekar att blanda in progrock, avsnitt som inte kan beskrivas som annat än atmosfäriska. Det gör Unorthodox Behaviour till en överraskande platta där musiken även nu för tiden känns oväntat fräsch.

Unorthodox Behaviour är Brand X första album som skulle följas av en rad plattor till. I min mening var inledningen bandets bästa period. Det är där man hittar LP-skivor som denna och uppföljaren Moroccan Roll. Sen känns det som att bandet tappade både tempo och fokus. Senare albym känns inte alls lika angelägna.

Nr: 1478/2222