Orättvist behandlad av sin egen tid

ALICE COOPER – MUSCLE OF LOVE – 1973

Den sista LP:n med Alice Cooper är så klart en rockklassiker. Men inte på samma nivå som Billion Dollar Babies och School´s Out. Kanske för att bandet här lämnade den glammiga sidan av hårdrocken och i stället gick tillbaka i tiden till Love It To Death.

Soundet på Muscle Of Love är därför ruffiga, skitigare och mer opolerat än på succéskivorna innan. Det gillade inte skivköparna 1973, Muscle Of Love blev aldrig lika populär som sina föregångare. Av den anledningen är det nästan så att jag vågar påstå att skivan är något av en bortglömd storhet, orättvist behandlad av sin egen tid.

Först ska vi dock reda ut ett par saker. Det finns säkert en ocha nan som undrar varför jag skriver ”sista” skivan med Alice Cooper. Men så var det. Fram till den här LP:n var Alice Cooper ett band.

Efter inspelningen tog Vincent Furnier, sångaren, över bandnamnet och blev Alice Cooper, och nådde gigantiska framgångar som alla tiders coolaste skräckrockare. Men det är i sammanhanget en annan historia.

Bandet Alice Cooper var väl i och för sig delvis inne på området skräckrock men hade sitt ursprung i psykedelia, album som Pretties For You och Easy Action och blev åren efter stora hjältar i den amerikanska kopian av den brittiska glamrocken. För att inga missförstånd ska uppstå där heller menar jag då givetvis den glamrock där Bowie och Steve Harley höll till, inte det sena 80-talets spandexglam.

Det andra som ska redas ut är skivans omslag, kartong. För ett band som på skivorna innan haft både ormskinnsimitation och en välristad skolbänk som omslag var det inget som förvånade oss som följde bandet, även om man tyckte att kartong var att gå lite väl långt. Då ska tilläggas av ingen av oss vid den tiden hade koll på Jefferson Airplane och att de på LP:n Bark använde en soppåse...

Lite pinsamt för min del var att jag länge letade efter ett oskadat ex av kartongen. Den nedre delen ser nämligen ut att vara ganska ordentligt fuktskadad. Det flera ¨år innan jag fattade att det var så det skulle se ut, det var inte mitt skivomslag som var skadat, alla såg ut så.

Okej, skivan då. En av Alice Coopers bästa menar jag, men inte en av de allra största. Man ska inte låta sig luras av att Liza Mínnelli och Pointer Sisters doar på Tenement Lament ´74 (förövrigt ett av de bästa spåren). Det är en skramlig platta med sleazy hård rock som få andra band vid den här tiden hade utvecklat.

Bästa spåret blir efter moget övervägande titellåten Muscle Of Love, dock mest för den brutala avslutningen. Jag lägger också gärna till Led Zep-inspirerade Big Apple Dreamin´och den mer laid back Hard Hearted Alice.

Sen går det ju inte att låta bli att nämna Man With The Golden Gun, som skrevs för Bondfilmen med samma namn men inte ansågs passa den elegante brittiske agenten med rätt att döda.

Nr: 1596/2222