...mer en känsla av atmosfär

ALAN PARSONS PROJECT – THE TURN OF A FRIENDLY CARD – 1980

Kanske markerar den här skivan slutet på storhetstiden för Alan Parsons Project. Det är ett väl avvägt popalbum med sitt ursprung i progressiv symfonisk rock. Skivan är dock inte särskilt uppseendeväckande egentligen. Nu för tiden känns den lite tråkig, faktiskt.

Annat var det när skivan dök upp. Då tyckte både jag och många av musiklyssnarpolarna att det var ännu ett storartat album av Alan Parsons. De snygga och välgjorda melodierna fanns där, den tekniska kvaliteten var - som väntat - fantastisk och låtarna överlag starka. Samtidigt kändes det som att något saknades. Då och där kunde jag nog inte definiera det.

Nu för tiden, nästan 40 år senare, är det givetvis lättare.
Det är låtmaterialet som inte riktigt hänger med. Eller kanske snarare avsaknaden av stora hits. På den här skivan finns ingen I Wouldn´t Wanna be Like You eller Damned If I Do.

Om man på något sätt ska försöka beskriva känslan, jämfört med till exempel I Robot, tycker jag att The Turn Of A Friendly Card inte hittar hela vägen till miott progrockhjärta.

Kanske var det så att Alan Parsons Project egentligen hörde hemma i 70-talet och att steget över till ett nytt årtionde inte passade bandet eller Alan Parsons själv. Bandet, och Alan Parsons, fortsatte ju att göra en plattor senare också, men nådde - som jag ser det - aldrig samma nivåer som på alla sina 70-talsalbum.

Samtidigt vill jag inte avfärda The Turn Of A Friendly Card allt för enkelt. Jag kan även nu för tiden tycka det är ett behagligt album att lyssna på. Soundet är som sagt oklanderligt, rentav lysande. Men de där riktiga rysningarna av välbehag hittar man inte här, utan mer en känsla av atmosfär.
Jag har inte nämnt att det är ett konceptalbum. Men hur många sådana fanns det inte redan 1980...

Nr: 1532/2222