Inställsam, rent av lismande

ALAN PARSONS PROJECT – EVE – 1979

Alan Parsons sista 70-talare och jag har alltid haft ett tveksamt förhållande. Jag kan inte påstå att jag gillar skivan. Och den har å sin sida aldrig försökt att få mig att göra det. Trots att den känns ganska inställsam, rent av lismande.

Nåja, inledningen med instrumentala Lucifer och sen You Lie Down With Dogs är stark. Andraspåret är en tuff sak med massor av attityd. Det är en sån där låt som skulle kunna mig att bli nyfiken på resten också. Men av någon anledning stannar det där. Förmodligen för att den bara efter några minuter blir lite tjatig.

När sen tredje spåret, I´d Rather Be A Man har mer gemensamt med Spandau Ballets blippande synthpop än med progrock tappar jag intresset. Det hjälper inte ens att Alan Parsons drar till med Damned If I Do, det blir liksom inte kul igen.

Nåja, jag tycker väl egentligen inte att Eve är ett tråkigt eller dåligt album av Alan Parsons Project. Det är så klart ännu en högklassig produkt, tekniskt fulländad och synnerligen välgjord. Och jag kan hålla med om att det kan vara en sjysst platta att spela någon gång emellanåt. Det händer. Tyvärr blir då oftast så att jag efter en stund upptäcker att jag inte lyssnar på skivan utan gör något annat i stället. Och det är inget bra tecken.

Att LP:n genom åren fått en hel del dålig kritik och att det finns många gamla progrockare som fnyser föraktfullt åt skivan kan jag förstå. Det känns nämligen som att bandet här förberedde sig för 80-talets synthpopsound där storheter som Duran Duran, Spandau Ballet och såna där började dominera popsoundet.

Eve har ett tämligen lätt igenkännligt sound som påminner mycket om det som skulle komma något år senare. Visserligen kanske inte något man vill konstatera om ett progressivt rockband.

På den positiva sidan skulle man dock kunna hävda att Alan Parsons var före sin tid. Men om det är bra eller inte i det här fallet skulle man nog kunna diskutera.

Nr: 1414/2222