För gamla hårdrockare med abstinensbesvär

TED NUGENT – CRAVEMAN – 2002

Det var inte så att jag 17 år för sent kom på att jag missat Ted Nugent. Nej, jag kopplade bort honom för många år sedan på grund av hans obehagliga extrema högerextrema åsikter. Enda skivan jag sparade var solodebuten, den med Stranglehold.

Men när man hittar en CD för en loppisfemma med ett album som sägs vara Ted Nugents hårdaste ever, kände jag mig lite slösaktig och slog till.

Och jo. Det här är en stenhård platta. Om det är The Nuges hårdaste kan jag inte svara på alls. Det finns nämligen 17 skivor mellan den här och debutplattan och förutom dem har jag väl egentligen bara koll på solotvåan Free-For-All.

Men hårt är det. Det är metal med inslag av gammeldags hårdrock, vilket var väntat. Det är stenhårda gitarriff, dubbeltramp, ett galet tempo, growlande och avgrundsvrål. Något som för min del känns ganska avtändande och ganska jobbigt att lyssna igenom.

Fördelen med den här gamle dammige ultranationalisten är dock hans känsla för att variera låtarna. Något som gör att skivan går mycket bra att lyssna till om man är på rätt humör. Givetvis finns det också tillräckligt mycket igenkänning från Strangleholdplattan för att det stundtals blir ganska kul. Ted Nugents gitarriff är alltid fräcka och hans sound karaktäritiskt.

Craveman kommer väl aldrig att bli någon favorit, men får stå kvar i hyllan om det hälsar på nån gammal övervintrande hårdrockare med abstinensbesvär som bara måste få höra Ted lira gitarr. För det gör han, på den här plattan också.

Nr: 259/CD