No Good Woman – Back In Pink

GEORDIE – NO GOOD WOMAN – 1980

Inte länge sen den här skivan var uppe på bloggen. Men när jag nu bytt ut min kassett och CD mot en nypress i rosa vinyl finns det så klart all anledning att köra texten igen. Ungefär så här skrev jag så sent som i december 2019.

Back In Black var första albumet AC/DC släppte med Brian Jonson som sångare. En legendarisk platta. No Good Woman är dock inte lika omtalad. Det var sista skivan med Geordie, bandet han lämnade för äventyret med AC/DC.

Vad Brian Johnson betytt för Geordie visade sig ganska snabbt. Något år efter han flyttat från Newcastle i England till Australien fick hans gamla bandpolare nog och avslutade bandets karriär. Själv tog han på sig keps, gav därmed gubbrocken ett ansikte, och rockade stenhårt vidare ihop med bröderna Young ända fram till 2016, då han 71 år gammal tvingades lägga av på grund av allvarliga problem med hörseln. En inte helt oväntad skada i och för sig...

Nu över till den här textens huvudnummer, No Good Woman. Ett Geordiealbum som många av någon anledning missade. Lite märkligt, skivorna innan, både Don´t Be Fooled By The Name och Save The World hade ju gått hem hos både hårdrock- och glamrockfolket i mitten av 70-talet. Kanske hade Geordie dröjt för länge. När No Good Woman till slut dök upp hade det gått nästan två och ett halvt år, vilket på den tiden, i min värld, var en eon.

Möjligtvis blev Geordie bortglömda. Men då ska man komma ihåg att det sena 70-talet var helt sagolikt, det dök upp fantastiska album nästan varenda vecka. Och så kom punken och sen new wave, ska och en pubrockrevival som det gnistrade om. Det var synd att skivan kom bort, det är en bra platta, Geordies näst bästa efter Don´t Be Fooled By The Name.

Jag drabbades så klart också. Jag köpte inte ens skivan på vinyl, trots att jag stod och höll i den. Jag tänkte nämligen till lite extra (ironi) och slog till med en kassett. Det var väl i och för sig rätt tänkt eftersom jag just då höll med att ta körkort och då planerade för framtida skivor att ha i bilen. En annan lite sorglustig detalj i detta var att bilen saknade bilstereo.

Något jag i och för sig ordnade senare, men så illa att jag pajade tändningslåset och fick byta det för dyra pengar. Men som tur var hade jag i alla fall min geordieskiva att lyssna på... Jag skulle så klart köpt skivan på vinyl. Idag är No Good Woman en av de där omöjliga skivorna att få tag på. Jag har visserligen kvar kassettbandet och en ganska sjysst kassettspelare.

Men de där kassetternas kvalitet kan man ju diskutera. Efter så där 35 år i hyllan har bandet blivit svajigt och ljudet desstom lite sunkigt. Det är av den anledningen jag numera äger skivan även på CD. Jag var ju bara tvungen. Fick tag i den svenska reissuen från 2000, den med två extraspår.

Både CD:n och kassetten är nu utbytta mot en nypressad rosa vinylskiva. Detta enbart för att jag, så klart, gillar vinyl mycket bättre än både CD och kassett ihop. Någon annan skillnad är det faktiskt inte, ljudet är till och med lite bättre på CD:n...

Och om jag inte nämnt det. Det är en bra platta. Inte så rockig som Save The World, inte så glamrockigt smart som Don´t Be Fooled By The Name och definitivt inte så stökig som debutskivan Hope You Like It.

Utan i stället en ganska väl avvägd rockplatta, lite folkrockig (vilket Geordie gillade), lite pubrockstendens med allsång och med fler ballader än på någon av de andra. Det är en skiva jag gärna lyssnar på även nu för tiden. Och om jag måste välja. Då tar jag No Good Woman hellre än Back In Black. Alla dar i veckan. Och när den nu finns i rosa är ju valet givet, Back In Pink.

Nr: 1586/2222