Soundet är perfekt som på alla Alan Parsons album

ALAN PARSON PROJECT – PYRAMID – 1978

En av mina favoriter med Alan Parsons Project. Okej, kanske inte lika stor som gruppens stora bgenombrott I Robot, men en väldigt trevlig platta att lyssna på. Att Alan Parsons inspirerats av Beatles går inte att missa, och uppdaterar med synthar och ett atmosfäriskt sound.

Soundet är perfekt, som på alla Alan Parsons album. Man skulle kunna gissa att han på gruppens tredje platta ville återskapa magin från succéskivan I Robot året innan. Men jag har på senare år börjat ana att det nog egentligen var soundet från debutskivan, Tales Of Mystery And Imagination han var ute efter. Det skulle i så fall förklara mitt intresse för Pyramid. Tänker då kanske främst på inledningen med instrumentala Voyager som liksom sätter agendan för hela LP:n.

En hel del beatleskänsla också, Can´t Take It With You till exempel. Men det handlar nog mer om känslan än något påtagligt. Vad som däremot kommer väldigt nära är Alan Parsons synnerligen läckra atmosfäriska sound. I det sammanhanget kan jag så klart inte låta bli att nämna The Dark Side Of The Moon, ett album där Alan Parsons medverkade som ljudtekniker. Och jodå, han återskapade det pinkfloydiska soundet även på sina egna album.

Om man nu ska leta upp någon svaghet med Pyramid får i så fall bli att det saknas stort superhits, som I Wouldn´t Want To Be Like You från I Robot eller Damned If I Do från 1979 års Eve. Men i det här fallet blir det helheten som avgör, känslan av att lyssna på hela albumet. Det är en både behagligt och upplyftande.

Sen måste vi parata om mod också. 1978 var knappast det bästa året för att ge ut progressiv rock med långa instrumentakla avsnitt. Mitt i punk och new wave var det nästan som att begå offentlig självmord på sin karriär. Men Alan Parsons Project inte bara överlevde utan bevisade med Pyramid att den progressiva rocken inte på något sätt var nere för räkning.

Nr: 1583/2222