Ett projekt jag gav upp

OF MONTREAL – SATANIC PANIC IN THE ATTIC – 2004

Försöker förstå mig på popmusik från början av 2000-talet som provade vägar där ingen kört förr. Of Montreal hörde där en period till mina projekt. Jag gav upp. Deras väg gick åt ett håll där jag kände att jag tappade intresset.

Det började med en köp-tre-betala-för-två-kampanj hos en indiehandlare på en skivmässa. Var egentligen bara intresserad av en låt, Jennifer Louise från Of Montreals album Aldhils Arboretum. Jag hittade den plattan och fick med Satanic Panic In The Attic på köpet, som tredje och sista (vilken den andra var har jag glömt). När jag kom hem funderade jag länge på varför.

När jag sen lyssnat på den behövde jag mer tid att fundera. Of Montreal står för någort jag inte riktigt kan förlika mig med. I grunden snygg och välpolerad pop men så skruvad att den blir svår att lyssna på, jobbig. Bandet vränger ljudbilden till diskantens gräns, som förstärks av att sångarens röst är gnällig.

Of Montreal skapar på så sett ett visserligen annorlunda sound, men inte något jag upplever som intressant. För mig känns detta mer som en upprepning av ett redan testat recept...vanliga poplåtar som ges en ny ljudbild och på så sätt ska få folk att tro att det förmedlas något nytt.

Detta sagt med vetskapen om att Satanic Panic In The Attic anses vara, av dem som gillar den sortens musik, ett av Of Montreals mer intressanta album. Jag är väl medveten om att jag nu låter lika gnällig i rösten som sångaren i Of Montreal, men man kan ju inte gilla allt.

Nr: 202/CD