BJH hittar vägen över progrockens gungfly

BARCLAY JAMES HARVEST – ONCE AGAIN – 1971

Redan första gången jag hörde skivan blev jag helt övertygad. Once Again är ett lysande progrockalbum, kanske Barclay James Harvests allra främsta verk. Det är överdådigt vackert, det smarta popmelodier, det är en hel orkester i bakgrunden.

Vad man möjligtvis skulle kunna anklaga Once Again för är att det är lite för lättillgängligt, lite för lättsmält för gamla progrockare som helst långsamt vill smälta sina musikaliska upplevelser i lugn och ro, dästa och mätta av det feta innehållet. Men BJH hittar genvägen över progrockens gungfly med hjälp av beatlesinspirerade popmelodier och arrangemang som redan vid första lyssningen känns välbekanta men ändå spännande. Och det blir fantastiskt.

Inledningen med She Said är naturligtvis en orsak till att skivan träffar så rätt överrumplande direkt. Det är en briljant och egentligen ganska enkel popmelodi insvept i BJH:s kraftfulla arrangemang och snygga instrumentala passager.

Att låten påminner väldigt mycket om Moody Blues är förmodligen också en anledning. Att det efter det finns låtar som Song For Dying och Happy Old World är i det ljuset lätt att tappa bort, men ju mer jag lyssnar förstår jag storheten, inte minst med Song For Dying, trots den något morbida titeln.

Men vad jag skulle komma till var Mocking Bird, kanske BJH:s mest välkända låt, intelligent, vacker, storartat orkestrerad, samtidigt som den känns så enkel och lätt att ta till sig.

Tycker dock det känns orättvist att välja ut några särskilda låtar från Once Again, när jag egentligen tycker det är helheten som är upplevelsen. Det är ett album jag tycker väldigt bra om nu, och gjorde så redan när jag hörde skivan för första gången. Det är ett album jag verkligen kan rekommendera.

Nr: 1708/2222