Låtar som Påtalåten, Min häst har blivit sjuk, Kliff, Vällingklockan...och många, många fler har följt mig genom åren.
Alla ni som var med vet ju så klart. Det är såna där kluriga låtar man kan ta fram nästan när som helst och som alltid är lika roliga eller eftertänksamma eller bara helt underbara att lyssna på. Jag inser nu att jag kommer att sakna Ola Magnell något så fruktansvärt mycket. Han hann bli 74 år innan hans hjärta stannade. Men jag har alla skivorna kvar.
Ända sedan det radioprogrammet, möjligtvis var det Kjell Alinges Eldorado, har Ola Magnells musik följt mig. Från de första proggrockiga åren med album som Påtalåtar, Nya perspektiv och Höstkänning. I slutet av 70-talet kom Straggel och strul, en skiva som jag fortfarande hävdar är en av de märkligaste rockplattor som spelats in i det här landet.
Å andra sidan kan jag nästan varenda låt, om inte utantill så kan jag sjunga med. "Min häst har blivit sjuk, min mamma går på fenedrin, min pappa har låst in mig i sin slåttermaskin", ja ni vet.
Jag får väl erkänna att skivorna Ola Magnell spelade in på 90-talet och 00-talet hamnade lite i bakvattnet för min del. Men det tog jag igen på senare år och har nu även hans allra sista platta, Rolös, som en av mina favoriter.
Tack Ola för alla dina fantastiska låtar!
Jag hade förmånen att få träffa Ola Magnell för en intervju i september 2010, efter att han gjort en konsert i Kristinakyrkan tillsammans med 270 körsångare. Det var vid det tillfället bilderna togs. Vi satt i kyrkans sakristia när Ola berättade om sitt liv som musiker.
För dej som inte haft förmånen att följa Ola Magnell genom åren kommer här en sammanställning på alla de skivor han gett ut, från debuten 1974 med Påtalåtar till sista skivan 2010, Rolös.
Påtalåtar finns inte utgiven på CD. Inte heller finns någon av låtarna från skivan med något av de samlingsalbum som getts ut. Ola Magnells glömda (gömda) album? Men jag gillar skivan ändå. Den är på något sätt oskyldig och naiv, även om man också skulle kunna hävda att det är något av det flummigaste som någonsin spelats in av en svensk artist.
Nya perspektiv från 1975 blev Ola Magnells genombrott, ett inlägg i socialdebatten med skarp politisk kritik. De gav en bild av en cyniker, en elak nykomling som utan förbehåll bekände sig till hippiekulturen. I min samling är det en av de allra bästa svenska popskivorna som gavs ut under den här tiden.
Den här plattan är nämligen delvis inspelad i USA med amerikanska musiker. Saken blir inte sämre av att Höstkänning är en förbannat bra platta och en alldeles lysande uppföljare till Nya perspektiv. Höstkänning är dessutom ganska rockig. Det märks inte minst i inledningen med Rulltrappan.
Har av någon anledning aldrig släppts på CD, trots att detta är hans bästa verk. Aldrig har Magnell varit så skärpt, så säker i sin analys...och så kryptisk. Metaforerna haglar på Magnells karaktäristiska vis och man sitter där både helt oförstående och med ett gapskratt.
Inte Ola Magnells bästa. Men Europaväg 66, trots sitt minst sagt inaktuella namn, hör ändå till de där oumbärliga svenska LP-skivorna i min samling. Åren går flöjlarna slår är den är LP:ns oöverträffade etta, men Tomma tunnor och I min fantasi måste jag också nämna, det är Magnell-klassiker det också.
Den här skivan markerade en ny tid för Ola Magnell. Det var hans så långt rockigaste platta, producerad av Mats Ronander och med ett typisk 80-talssound. Tänker man bort det där övermatade 80-tals syntsoundet och stendöda gitarrer är Gaia ändå en ganska sjysst platta.
Onkel Knut är ojämn...men nåja, den är inte så kass egentligen. Jämfört med mycket annan svensk pop från samma tid, mitten av 80-talet, står den sig hyfsat i konkurrensen. Sen går det inte att ta ifrån Onkel Knut att här finns Lyckans länder.
En och annan kommer säkert ihåg Malvina utan mörker. Den finns med på diverse samlings-CD och ibland lär Ola Magnell spela den på sina konserter. Den är en lysande liten ballad, men det finns så mycket mer på denna underskattade LP. Jag vill nog påstå att nästan alla låtarna är bra.
Det här är Ola Magnell på väg in i 90-talet, med pondus och styrka. Musiken är välgjord, bandet bakom är kompetent och kraftfullt. Här finns också en hel del inslag av jazz. Magnell hade kvar sin känsla för ordvändningar, till synes banala textrader, ofta med svidande underton och ett lätt melankoliskt skimmer.
Förlovat land är ett album som måste få ta tid. Som man måste vara beredd att ge plats, ge Ola Magnells poetiska och underfundiga texter tid att sjunka in. 1993 var dock Ola Magnell inte någon av de hetaste popmusikerna i Sverige. Det blev till och med så illa att han efter skivan blev utsparkad från sitt skivbolag.
Det tog tio år för Ola Magnell att få ut Vallmoland. Efter sorgligt underskattade Förlovat land blev han utsparkad från sitt skivbolag. Att han gjorde comeback gick dessvärre de flesta förbi. Skivan fick dessutom inte särskilt roliga recensioner; tråkig, gammal, ute. Så var det naturligtvis inte.
Som alltid lite vemodigt, men med humor och krydda. Rolös är Ola Magnells tolfte album och musiken är densamma som (nästan) alltid. Akustisk gitarr, lite dylanskt, en dos Bellman. Den här gången nämns också Tom Waits som en av inspirationskällorna.
Håller just på med att lyssna mig igenom Magnells hela produktion, jag har bara hört de första skivorna förut och inser nu vad jag gått miste om...karln var/är ju makalöst bra! Håller med dig i det mesta vad du skriver om skivorna, även 80-talsskivorna överlever det taskiga ljudidealet genom hans texter, röst och framförande... och Rolös är en fenomenal avslutning på en karriär, som skulle varit mycket större om fler av oss lyssnat! Jag fick se honom live bara en gång i mitten av 70-talet på Vaxholms visfestival men minns det som bra, han hade fullt band då.
SvaraRaderaStaffan