Alan Parsons flirt med Pink Floyd

ALAN PARSONS PROJECT – I ROBOT – 1977

I Robot kom ut helt fel år, 1977. Att ett progrockalbum skulle ha någon chans mitt i new wave och punkvågen var naturligtvis omöjligt. I Robot fick mycket skit. Men det är ett lysande progressivt rockalbum, även om inte alla poppolitiskt korrekta tyckte så då.

För min del är jag fascinerad. Det var den här skivan som fick mig att börja lyssna på Alan Parsons project på allvar och upptäcka alla de magiska skivor gruppen spelade in. Jag vågar gå så långt att jag påstår att det förutom att vara Alan Parsons främsta skapelse är ett mästerverk som tål att jämföras med de flesta andra storheter från samma tid.

Okej, jag gör ett undantag direkt, The Dark Side Of The Moon står i en klass för sig. Även om Alan Parsons var med som ljudtekniker när detta album spelades in, och att han sen själv, gång på gång, gärna letade sig in i Pink Floyds magiska värld, så räckte det han gjorde på I Robot ändå inte.

Man ska komma ihåg att I Robot bara var andra plattan med Alan Parsons project. Debutskivan Tales Of Mystery And Imagination var storartad men var ett mer storslaget album, på gränsen till bombastiskt, möjligtvis med intryck från storheterna från det tidiga 70-talets progrock.

I Robot är dock en tydlig flirt med Pink Floyd och i synnerhet The Dark Side Of The Moon, soundet är på sina ställen nästan lite för likt för att det ska kännas riktigt bekvämt. Samtidigt går det inte att bortse från den pinkfloydiska charmen i låtar som Some Other Time, psykedeliska Breakdown eller Don´t Let It Show.

Albumet är ett stort steg framåt och en ganska stor förändrnig i Alan Parsons Projects sound från debutskivan ett år tidigare. Man skulle nog kunna påstå att soundet och ljudbilden från I Robot satte agendan för bandets skivor en lång tid framåt.

I Robot är ett album som klarat sig bra fram till nutid också. Skivan ansågs kanske dammig 1977, men låtarna och framför allt soundet klarar sig bra nu för tiden också. Jag kan så klart inte säga modernt, men en ljudbild som trots sin ålder fortfarande känns fräsch och lite nyskapande.

Skivan levererar också en ganska stor hitsingel, I Wouldn´t Wanna be Like You, som blev stor inte minst i USA...samt även i det sjögrästapetserade källarrum jag bodde i 1977.

Ytterligare två låtar släpptes på singel; Don´t Let It Show samt Day Asfter Day. Kan också lägga till att Breakdown, av för mig outgrundlig anledning, spelades mycket i amerikansk AOR-radio.

För att avsluta. I Robot är ett album man nog bör ha i sin progrocksamling. Det är dessutom ett utmärkt album att börja med för den som planerar att ge sig in i Alan Parsons skivvärld.

Nr: 1595/2222