Beggars Opera på andra vägar

BEGGARS OPERA – WATERS OF CHANCE – 1971

Aah, en fantastisk utveckling från första plattan. Andra plattan från skotska Beggars Opera känns både vuxen och välutvecklad. Men att påstå att det skulle vara något bortglömt mästerverk är att ta i. Det är en bra, riktigt bra, progrockplatta från begynnelsen av 70-talet.

För att hänga med här är det nödvändigt att känna till första albumet från beggars Opera, ett album som byggde nästan helt på diverse klassiska verk vilka bandet improviserade från och utvecklade egna ideér. Ungefär som The Nice, Deep Purple, Ekseption, ja ni vet...

Waters Of Chance följer dock inte de spåren. Här går i stället Beggars Opera mer mot rockmusik än mot klassiskt, vilket faktiskt känns ganska uppfriskande. Det går på den här skivan att jämföra bandet med till exempel Moody Blues, Barclay James Harvest och liknande. Det blir lite lättsammare och lättlyssnat, vilket jag föredrar.

Givetvis har mellotronen en betydande roll även på den här skivan, men tillåts inte dominera lika mycket som på Act One. Vad som bättrats på ordentligt är sångarens insats, som inte var alls dålig innan, men här får betydligt mer utrymme och känns mognare.

Tycker också att gitarristen, Ricky Gardiner, gör ett briljant jobb som i vissa avsnitt får mig att tänka på tyska spacerocklegenderna Agitation Free. Och då är det bra.

För egen del missade jag Beggars Opera helt och hållet på den tiden. Det var först på senare år jag fick upp ögon och öron för dem. Men de lyckades väl aldrig slå sig fram det redan då ganska massiva flödet och konkurrera med Pink Floyd, Deep Purple eller Jethro Tull. Synd att det blev så kan man kanske tycka. Samtidigt har detta nu för tiden gett mig nya stunder av aha-upplevelser som jag inte räknat med.

Nr: 1259/2222