Modigt vägval av Spandau Ballet

SPANDAU BALLET – THROUGH THE BAARICADES – 1986

För mig är det obegripligt varför den här skivan återutgavs 2017. Den blev aldrig särskilt populär bland fansen. De tyckte inte det var Spandau Ballets största stund på jorden, tvärtom. Jag menar dock att det är ett ganska spännande album. Framför allt modigt.

Förklaringen till varför skivan finns i min samling, är det märkliga val Spandau Ballet gjorde i mitten av 80-talet. De valde att lämna det så framgångsrika new-romanticspåret och hittade sin framtid i AOR, gitarrbaserad rock, en överdådig ljudbild i samma anda som Toto, Journey, REO Speedwagon. Det var därför jag lockades att köpa skivan, återutgivningen från 2017 alltså.

Jag blev nyfiken och ville höra Spandau Ballet på andra vägar än Gold och True. Vad det gäller det blev jag knappast besviken. Through The Barricades är bandets mest udda och märkliga skapelse, ganska långt från bandets new-romantic-style från det tidiga 80-talet.

Varför blev det så kan man fråga sig. Tja, 1986 var ett konstigt popår. Andra new-romanticband som Duran Duran, Boy George och Adam And The Ant hade tappat bort sig och försvunnit. Kvar var egentligen bara Spandau Ballet, som i stället för att lägga sig ner och självdö valde att satsa stort, mot de stora scenerna.

Och då krävdes det, 1986 alltså, en ljudbild som var något utöver det mesta. Så det är inte konstigt att valet föll på arenarock, AOR. Den övergången lyckas bandet med riktigt bra. Throgh The Barricades är hårdare och mer gitarr än något annat av gruppens album.

Det gillar jag, både för det vågade valet och hur nya Spandau Ballet faktiskt blev. Visserligen ett sound jag inte direkt uppskattar, men kan tycka är intressant när ett synthpopband med läggning åt soul gör det.

Ett stort problem fansen hittade med skivan var att de tyckte det saknades bra låtar, förutom hitsingeln Through The Barrticades. Jag menar tvärtom. Inledningen med Cross The Line och Man In Chains är välgjord arenarock, funkiga Fight For Ourselves gillar jag också.

I övrigt tycker jag låtarna håller ganska bra kvalitet, och sångaren Tony Hadley är som alltid briljant. Min enda invändning handlar om låten Swept, eller snarare avslutningen av denna, som dras ut lite för långt och blir tjatig.

Nr: 1300/2222