Rutinerade rockveteranen Elliott Murphy

ELLIOTT MURPHY – ELLIOTT MURPHY – 2010

Tänk, den här CD:n från 2010 köpte jag för en tia, ny från en stor svensk nätbutik. Nej, Elliott Murphy har väl aldrig lyckats bli så där galet folkkär som många andra stora...som Springsteen, eller Dylan.

Det finns en historia bakom det. Elliott Murhpys första album recenserades 1973 i Rolling Stone. I samma nummer skrevs det om Bruce Springsteens nya skiva. Den som spåddes nå stora framgångar var Elliott Murphy, och han jämfördes med Dylan. Så blev det inte som vi alla vet. Bruce Springsteen blev den stora hjälten och fyller fortfarande varenda arena han besöker.

Elliott Murphy spelade också han in skivor, som dock aldrig nådde någon större publik. I början av 90-talet flyttade han till Paris, fortsatte ge ut skivor med jämna mellanrum utan att någon egentligen tänkte så mycket på det. Den lite kul twisten på den historien är att han med tiden blev polare med Vruce Springsteen, som varje gång han spelar i Paris brukar bjuda upp Elliott på scenen.

Jag hör till de som följt Elliott Murphy som följt honom sedan jag upptäckte hans skivor. För min del skedde det 1977 och med albumet Just A Story From America. Efter det skaffade jag alla hans tidigare skivor också, och fick se honom live en gång, på någon undergroundkrog vid Skärmarbrink i Stockholm. Det var fantastiskt.

Murphys skivproduktion från det sena 90-talet och framåt är jag inte lika familjär med trots att han släppt nya skivor nästan varenda år. Sammanlagt har Elliott Murphy fram till nu släppt ett 30-tal album. Det är imponerande.

Jag har haft koll på att han med jämna mellanrum gjort besök i Sverige, men det har aldrig funnits tillfälle för mig gå på de konserterna. Så när jag hittade den här skivan för bara en tia var det jättekul. Det blev ett tillfälle för mig att ta igen lite av den tid jag förlorat bara för att jag inte tyckt jag haft tid eller orkat.

Det blev ett kul möte. Elliott Murphys första självbetitlade platta är riktigt skön lyssning. Tyvärr kan jag inte göra någon jämförelse med hans andra alster från senare år.

Men en tanke som slog mig direkt var att koppla ihop skivan med hans allra tidigaste album; Aquashow, Lost Generation och Night Lights, alla från den första halvan av 70-talet. Bra plattor, där Murphy styrka som singer/songwriter är uppenbar. Rutinerade rockveteranen Murphy har fortfarande det där med sig.

2010 års skiva har en väl avvägd mix av upptempo- och ballader som gör att man aldrig tröttnar på skivan utan gärna spelar den flera gånger. Inledningen med Poise´n Grace, Maybe You Were Laughing och Counterclockwise är en sån där start som skulle kunna slå knockout på vem som helst. Rockiga Rain, Rain, Rain är också en låt jag bara måste nämna. Att folk jämför honom med Dylan, fortfarande efter mer än 40 år, är inte alls konstigt.

Nr: 212/CD