GARLAND JEFFREYS – DON´T CALL ME BUCKWHEAT – 1992
Det här är ett högklassigt album med bra låtar hela vägen. Garland Jeffreys vägval mellan soul, reggae, latinorock och pop blir en oväntat lyckad mix, där inte bara superhiten Hail Hail Rock & Roll håller hög klass.
Mitt första möte med Garland Jeffreys inträffade dock tio år tidigare med albumet Escape Artist, som trots att det dök upp mitt i new wave-vågen i början av 80-talet träffade mig stenhårt i bröstet. Där var han uppbackad av Graham Parker, E Street Band, Lou Reed och David Johansen. Uppföljaren Guts Of Love gillade jag också, men inte lika mycket, kanske beroende på att han inte fick samma hjälp där.
Att det sen dröjde mer än nio år till nästa möte berodde inte på mig. Garland Jeffreys lämnade musikbranschen av skäl jag inte känner till. Nio år är en galet lång tid i rockbranschen, därför var det inte många som kom ihåg honom när maxisingeln Hail Hail Rock & Roll blev en hit.
Albumet Don´t Call Me Buckwheat missade jag fullständigt, tills jag någon gång i slutet av 90-talet hittade CD:n i ett antikvariat på Smedjegatan i Jönköping.
Jag köpte väl skivan mest för att jag tyckte den borde finnas i samlingen. Men när jag kom hem och lyssnade förstod jag vilken guldklimp jag hittat. Don´t Call me Buckwheat är ett album fullt med musikaliska pärlor i Garland Jeffries säregna men sköna stil.
Låtar som Moonshine In The Cornfield, Welcome To The World, Hail Hail Rock & Roll, Don´t Call me Buckwheat och Racial Repertoire är såna där låtar som gärna fastnar och man inte kan låta bli att älska. Därför är det här ett album jag verkligen kan rekommendera.
Nr: 229/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar