Seriöst och humorbefriat, men ett album som växer

MANFRED MANN´S EARTH BAND – WATCH – 1978

Alla hade väl åtminstone någon Manfred Mannperiod. Jag hade flera. Watch avslutar min Nightingales & Bombersperiod. Det var så klart Davy´s On The Road Again som fick mig att lyssna på skivan. Det var samma låt som fick mig att sluta lyssna på Manfred Mann´s Earth Band. Då.

Davy´s On The Road Again tror jag många med mig som upplevde det sena 70-talet som tonåring har någon slags relation till, eller något galet festminne eller annan pinsam historia. Det var ju en superhit på sin tid. Felet med låten var att man tröttnade lite för fort på den, den blev helt enkelt tjatig. Och då åkte hela LP.n med i samma resonemang. Det var synd, kan jag tycka nu.

Watch är nämligen en betydligt bättre platta än så. Den har växt i mina ögon. När jag lyssnar på skivan nu för tiden upptäcker jag låtar jag förr bara lät passera. Som inledningen med Drowning On Dry Land, Chicago Institure och Martha´s Madman.

Albumets absoluta höjdpunkt är dock Earth Bands liveversion av Might Quinn. Lyssna på den, Earth band rockar ordentligt här. Den är till och med bättre än 60-talarnas Manfred Manns egen, som dem i sin tur lånat från Dylan. Lite ironiskt kanske att bästa låten på LP:n är gammal skåpmat, men så är det...

Okej, Watch kan nog anses vara ohyggligt pretentiös. Manfred Mann´s Earth Band lämnade på den tiden sällan några öppningar för humoristiska inslag och allt de gjorde var med största seriositet. Men vem kan klandra dem för det. Det var ju så med alla de stora progrockhjältarna från den här tiden. De tog sig själva på mycket stort allvar. Varför skulle Manfred Mann´s Earth Band varit annorlunda?

Nr: 1244/2222