Ett lömskt album av Alan Parsons

ALAN PARSONS PROJECT – VULTURE CULTURE – 1984

Det var Let´s Talk About Me fick som mig att fastna för den här skivan. Direkt. Men det visade sig vara en lömsk låt, klistrig och envis, till slut ganska tjatig. Det stora bekymret var dock att hela skivan låter på ungefär samma sätt.

Det tog mig ungefär en vecka att upptäcka det. Det var så lång tid det tog innan jag tröttnade å Vulture Culture och är den direkta orsaken till skivan trots mer än 35 år bakom sig är en av skivsamlingens mest välvårdade.

Jag har nämligen inte spelat den sen dess, utom nu då, när jag behövde återuppliva gamla minnen. Det jag kom ihåg från den tiden stämde, efter en flirtig inledning med ni-vet-vilken släppte magin och Vulture Culture blev en sån där LP som passar bäst att ha på i bakgrunden medan man gör något annat, något mer vettigt än att lyssna på skivan.

Detta fenomen som inträder nu har jag aldrig tidigare upplevt ihop med Alan Parsons skivor, som jag nästan alltid gillat väldigt bra. Kan dock dra mig till minnes en liknande sekvens när det gäller valda delar av albumet Eve, men inte alls som här.

Men det är så klart ändå ingen dålig platta, Alan Parsons håller som alltid hög kvalitet. Den här gången är det dock mest soundet som är oklanderligt, intill gränsen perfekt, som man är van vid. Men så är ju Alan Parsons ljudtekniker i grunden.

För att inte bli allt för orättvis måste jag också ändå nämna The Same Old Sun, som jag påstår är skivans bästa spår. En ballad och hela skivans avslutning som på något sätt räddar tillställningen lite och återupprättar, i mina ögon, Alan Parsons storhet.

Den stora skillnaden mellan Vulture Culture och de flesta andra av Parsons album är, det kom jag på nu, att den här gången handlar det inte om progrock utan om vanlig rock, AOR tänker jag.

Och då blir det naturligtvis inte en skiva som hamnar bland mina favoriter. Men självklart, jämför man med album av Journey eller Asia klarar sig nog Vulture Culture rätt bra ändå.

Nr: 1590/2222