Gallagher och Halmstad

RORY GALLAGHER – CALLING CARD - 1976

Kompisen och jag i hans farsas nya bil på väg in i Jönköpings museirondell, måste ha varit sommaren -77 eller -78. Unchained melody i radion.

- Nä fy fan, säger han med inlevelse och trycker in ett nytt kassettband i spelaren. Här ska du få höra nåt riktigt bra. Jag köpte den i går.

Ur bilens dolda högtalarsystem väller det fram musik jag aldrig hört innan. Ylande gitarrer, tung bas, och en röst som inget annat. Rory Gallagher.
- Vi måste hitta på nåt, säger han och flinar med något vildsint i blicken. Vi sticker till Halmstad. De andra åkte ner igår.
- Ja, kör du bara, säger jag. Det blir bra, jag är med.
Jag lutar mig tillbaka i sätet och njuter av musiken medan BMW:n accelererar förbi Rocksjön, ut på Göteborgsvägen mot Nissastigen söderut.

Rory Gallagher och Calling Card dök för oss upp från ingenstans. Men det var den irländske blues- och rockhjältens sjätte album. Min kompis hade köpt den bara av en anledning, Roger Glover producerade skivan. Och han hade koll på allt som hade med Deep Purple att göra.

Halmstad blev en stor miss. Flottiga Tylösand en plåga. Vi käkade stekt salt sill med potatismos på en uteservering, sen åkte vi hem. Vi hittade aldrig resten av gänget, så Gallagher blev enda behållningen av resan.

Mustig bluesrock med rötterna i den irländska folkmusiken. Kassettbandet med Do You Read Me, Country Smile och udda Barley and Grape Rag rullade den resan lika länge som BMW:ns däck.

Rory Gallagher släppte sin första soloplatta redan 1971 och turnerade flitigt i både USA och Europa. 12 studioalbum hann han med innan han dog 1995. Calling Card är dock en tämligen udda platta för att vara Gallagher. Han gick här delvis ifrån den rena bluesrocken och hämtade inspiration från folkmusik och pop. Kanske hade Roger Glover med det göra. Oavsett vilket anses Calling Card vara ett av Rory Gallaghers bästa album.

Nr: 80/2222