Gediget hantverk av Brian Wilson

BRIAN WILSON – BRIAN WILSON – 1988

Brian Wilsons första soloplatta efter Beach Boys blev en stor mediagrej i slutet av 80-talet. Som med samtida Stones reunionplatta Steel Wheels togs det i väldigt mycket. Till skillnad från Stones levde dock Brian Wilson delvis upp till hajpen.

Hans debutplatta som soloartist är ett gediget hantverk som absolut befäste hans storhet som låtskrivare och artist. Det är ett popalbum som absolut måste gjort de gamla Beach Boys-fansen otroligt nöjda. För det låter nästan mer Beach Boys om den här plattan än om vissa av Beach Boys egna.

Det finns säkert ganska många musiker som skulle tycka det genant att ha exakt samma musikaliska stil 25 år senare. Men surfmusik ändrar man inte på så lätt och inte på Brian Wilson heller tydligen. Men det funkar.

Det enda jag egentligen har att klaga på är det sterila sena 80-talssoundet som jag inte tycker passar Beach Boys-låtar, eller Brian Wilsons, särskilt väl. Det skulle kunna göra att den här plattan bara blir en i mängden, allra helst för dem som inte har någon historia ihop med Beach Boys eller Brian Wilson.

Jag tycker det är en ganska charmig platta gjord med glimten i ögat och mycket nostalgi, medvetet eller inte. Det som givetvis saknas är någon ny Surfin´ USA, Surfin´ Safari eller Help me Rhonda.

Trots det är det sockervaddskladdig pop som inte går att stå emot. Så jag lyssnar gärna på den här skivan. Det finns egentligen bara en låt som sticker ut, avslutningen med åtta minuter långa sviten Rio Grande, där man nog kan hävda att Brian Wilson letade sig in på samma spår som 10cc.

Nr: 1603/2222