Det började med The Pogues och något senare Waterboys. Sen tog det inte lång tid innan det bara var folkrock som gällde, gärna lite punkig. The Men They Couldn´t Hang blev Englands svar på irländska Pogues och skottarna i Waterboys.
Någon sådan personlighet saknade The men They Couldn´t Hang, som också hade svårt att mäta sig med skottarna Waterboys, som hade en något mer personlig stil.
Bandets sound är dock oväntat städat för genren, det är liite mer folkmusik än rock och punk, de gick sällan eller aldrig över gränsen. I de hårdare upptempolåtarna är det uppenbart att de förlorar kampen mot både Pogues och Waterboys.
Det är i de lite lugnare låtarna gruppens kvaliteter kommer mer till sin rätt. Waiting For Bonaparte, som är deras tredje album, håller hög kvalitet rakt igenom med höjdpunkter som rockiga Bounty Hunter och något mer softade Island In The Rain.
Nr: 1679/2222
Kuriosa: "The men they couldn't hang" var ett tidigt ratat förslag på bandnamn för det som istället blev Pogue Mahone. De rörde sig i samma kretsar i London, och TMTCH's första basist var Shanne Bradley som spelat med Shane MacGowan i Nipple Erectors.
SvaraRaderaVisst är det lätt att se Pogues som ett irländskt band, men de flesta medlemmarna var engelsmän och de var Londonbaserade. MacGowan och Cait O'Riordan hade irländska rötter, men jag har för mig att bara Philip Chevron och Terry Woods var infödda irländare och de var inte med från början.
Jag var förresten på TMTCH's första avskedskonsert, i London 1991 (sen har de ju återförenats), som också släppts på skiva. Hade inte lyssnat på dem särskilt mycket, men jag råkade vara i London då och det var den enda konsert som verkade intressant den veckan.
SvaraRaderaHe, he, trodde faktiskt Pogues var irländare så det bara stänkte. Där ser man!
SvaraRadera