Tears gick mot strömmen

TEARS – TEARS – 1974

Tears sägs ha varit Sveriges första glamrockband. Och det var nog så att de chockade ganska många bara med sin image och utseende. Lite märkligt var det. När Bowie, Bolan och pojkarna i Sweet sminkade sig tyckte folk det var helt okej. Men när svenska Tears gjorde det tyckte folk det blev underligt.

Men då ska man också komma ihåg att Tears genom sina inspirationskällor var ett ovanligt svenskt band, möjligtvis var de först med att lira glamrock.

Sen bör man också komma ihåg att början och mitten av 70-talet i Sverige var en tuff tid för kommersiell pop, den svenska proggen hade då ett ganska kraftigt övertag och det såg inte särskilt politiskt korrekt vare sig att sjunga på engelska eller sminka sig och ha glitter på kinderna...som ABBA.

Som jag kommer ihåg det var det därför inte särskilt många, av dem jag kände, som tog bandet som särskilt seriöst.

Det kan väl i och för sig varit sant, men där skiljde sig Tears egentligen inte ett dugg från vad alla andra svenska popband ägnat sig åt sedan popmusiken uppfanns i mitten av 50-talet, typ.

Det första jag minns av Tears är låten Rocky-T och albumet med samma namn. Singelhiten från den skivan, God Save The 45, är också en sån där låt jag kommer ihåg.

Det var bandets andra platta. Första skivan var redan under andra halvan av 70-talet något av en obskyritet, svår att hitta och väldigt få hade den.

Som tur var började jag nångång då jobba ihop med en musikfanatiker som förutom Beatles också hade väldigt bra koll på brittisk glamrock, och av den anledningen gärna propagerade för Tears storhet. Jag fick låna hans ex och hade under många, många år skivan på kassettband, vilket var bra ända fram till att kassettspelaren slutade funka...

Nu har jag skivan på vinyl, vilket så klart känns riktigt bra. Tears debutplatta är en kul LP, lite ruffig där likheterna med inte minst Sweets sound är uppenbara. Om någon kallat Tears för ”ett svenskt Sweet” vid den tiden hade jag tveklöst ställt upp på det.

Låtar som The Ballot Band, Stranger In Town, Messalina och Duke Of Friday tycker jag fortfarande är ruskigt roliga att lyssna på, även om jag har svårt att övertala andra att det är så. Tears första album är en riktigt bra svensk rockplatta, en klassiker om du frågar mig.

Nr: 1257/2222