1001 album du måste höra innan du dör - En musikbibel för fantaster

Först vill jag konstatera detta. Denna musikbibel gör inget som helst anspråk på att vara något annat än subjektiv. Dessutom bygger den till stor del på musiken i USA, som är klart överrepresenterad.

Men det gör inget. Det här var när den kom en alldeles lysande presentbok som passar att ge bort till både en pigg 50-åring eller en musiknörd på 17. Den engagerar och inbjuder till snack. Dessutom får du faktiskt en så stor mängd tips…att du har skivor att lyssna på tills du dör…

Ett antal internationella musikjournalister har fått vara med och ta fram musikalbum de anser vara de som gjort djupast avtryck i musikhistorien vad det gäller rock, jazz och blues. David Bowie, Zappa, Pink Floyd, The Who, Rolling Stones och givetvis Beatles finns representerade med ett flertal album. Men skribenterna tar också fram ett antal mindre välkända plattor. Att Incredible String Bands första platta från början av 1970-talet ligger som grund till en så stor mängd senare tiders samplingar och remixar hade jag till exempel inte en aning om.

Sen går det alltid att diskutera om det är rätt plattor. Blueslegenden Muddy Waters har bara fått med två skivor. Märkligt – för vem kan leva utan Muddy Waters Mississippi Live? Att Eric Claptons Slowhand från 1977 inte är med är finns det säkert en och annan som har synpunkter på. Nåja, men det kanske är det som är hela grejen. Den här boken ska inbjuda till snack och jämförelser. Så för den som har musikhjärtat på rätta stället är det här en källa till mycket glädje.

Det kan vara så att ett antal klassiska rockalbum fått stå åt sidan av redigeringstekniska skäl. Boken är uppdelad efter årtionden, från 1950-talet och framåt. Det fungerar alldeles utmärkt vad det gäller det tidigare åren. Där hittar författarna nog rätt. Men när man kommer till 1990-talet och 2000-talet blir det tveksamt. Skivorna i boken ska ha gett avtryck i den moderna musikhistorien.

Det finns undantag, men kan man efter bara tio år bedöma en platta från 2007 verkligen platsar i det sällskapet? Det kanske är så att de är med ”bara” för att det är en bra skiva. Och det räcker definitivt inte i det här sällskapet. Att till exempel Franz Ferdinands första skiva, som visserligen är rätt hyfsad, men håller den verkligen över längre tid? Den här boken gör inga djupare avtryck, och gör inte anspråk på det heller. Men lite kul är den.

Denna bokrecension publicerades för många år sedan i den nättidning jag tillfälligt arbetade åt då, Jnytt.se.