Original eller nyutgivet...

...är en vinylsamlardiskussion som kommit som ett brev på posten tillsammans med alla nysläpp av gamla skivor. De finns dem som inte kan tänka sig annat än originalplattorna. På andra sidan hittar man dem som inte bryr sig så mycket årtal, pressning eller skivnummer utan köper skivan för det som finns på den.

Själv håller jag till nånstans i mitten. Får jag tag i en sjysst originalplatta till ett sjysst pris tvekar jag inte. Jag kan hålla med om att känslan att få hålla i och lyssna på The Whos My Generation på brunswicketiketten är angenämare än att spela en nypress. Jag säger inte emot de audiofiler som menar att ljudet på originalinspelningar kan vara bättre än på nypressade skivor. Det kanske är så, men för folk med vanliga stereoanläggningar hemma är det av marginellt intresse.

Jag vill dock inte låta bli att lyssna på skivor för att det knappt går att få tag på originalen eller är för dyra att köpa, eller för att ljudet skulle vara lite sämre. Två exempel: tyska Necronomicons enda privatpressade album går på över 17.000 svenska kronor, jag köpte en reissue för 200 spänn, fick höra skivan och är nöjd med det. Jag köpte också norska Junipher Greens briljanta album Friendship för 200, vilket i original förmodligen är oskattbart. Men jag har fått höra skivan och vet nu varför den är så eftertraktad.

Skillnaden mellan att jaga original eller köpa återutgivningar ligger givetvis i varför skivsamlare samlar skivor. Dels finns det samlare som söker efter originalet och ursprunget och gärna letar så udda saker som möjligt för tillfredsställelsen att ha just de skivorna i sin samling. Ett annat klassiskt samlartrick är att skaffa sig så många skivor som möjligt utan att lägga större vikt vid skick eller pressning utan där storleken på samlingen är intressantast.

De är oftast dem man med viss stolthet hör berätta ”Jag har 15.000 vinylskivor hemma i källaren”. En tredje grupp är dem som i första hand är ute efter musiken på skivan. De blir naturligtvis jätteglada för att hitta en billigare återutgivning, för då får de äntligen höra den. Ett samlarbeteende det också, men av en lite annan och mindre platskrävande art.

Alla kräver sin respekt.

Originalsamlarna för deras tålamod och (kanske) uppoffringsvilja att försaka annat för att kunna köpa skivorna de vill ha.

Storsamlarna för sina stora förråd och förstående omgivning.

Skivlyssnarna för att de gör det som skivorna är till för, att lyssnas på.

Vem av dem som är vanligast vet jag inte alls. Men de som fnyser föraktfullt åt återutgivningarna och erbjuder säljaren 50 spänn för en skiva för att det inte är ett original, lär inte få skivan till det priset. De som vill lyssna på den är nämligen beredda att betala för upplevelsen.