Sista studioplattan med Manfred Mann´s Earth Band

MANFRED MANN´S EARTH BAND – SOFT VENGEANCE – 1996

När man i mitten av 90-talet börjat vänja sig vid tanken på att det nog var över för Manfred Mann´s Earth Band. Senaste LP:n Masque var ju trots allt daterad så långt tillbaka som 1987. Just då sprattlade det till i gubben och bandet dök helt oväntat upp med Soft Vengeance, ett nytt studioalbum, nästan tio år efter.

Nu finns det säkert en och annan MMEB-fans som hävdar att det kunde Manfred låtit bli. Att musiken här låg lite för nära soft pop i stöllet för massiv progrock. Och det är sant, första delen av albumet är pop. Ganska allmänt hållen dessutom.

Och med Manfred Manns historia om att låna och damma av andra gamla låtar, vilket han gör här också. Är det möjligtvis en gammal Whamlåt som dammats av? Eller rent av en copy-paste variant på Opus dunderdänga Life Is Life? Eller är det så att Manfred gått bananas på Max Martinsoundet? Svaret är ja på alla frågorna, utom den där med Opus...där tog jag i...

Det där skulle med andra ord kunnat bli en katastrof och pinsam avslutning för ett så legendariskt band. Men som tur är skakar Manfred i sista stund fram en Bob Dylancover, vilket var något av bandets signum back-in-the-days. Och dessutom en egen version på Stoneslåten Play With Fire.

Inte några större ögonblick kanske, men känns ändå som att det räddar första delen av Soft Vengeance. Vadå, första delen? Jo, skivan är lite diffust uppdelad i två delar. På den tiden skivor spelades in på vinyl och med fram- och baksida var det inte helt ovanligt.

Roddans Atlantic Crossing är ju en klassiker de sammanhangen med en fast side och en slow. Det finns säkert väldigt många fler. Manfred Mann hade vad jag vet dock aldrig provat detta tidigare. Men 1996 presenterade han en Soft side...och en Vengeance side.

Den softa sidan har redan varit uppe till granskning...och fått med tvekan godkänt...förmodligen mest för att Manfred Mann´s Earth Band trots allt var Manfred Mann´s Earth Band och inte något coverband på Finlandsfärjorna.

Baksidan på detta album (som gammal vinylist kallar jag det för enkelhetens skull den för det), skiljer sig lite från den softade inledningen. Här är låtarna längre och lite mer progrockiga. Manfred Mann går delvis loss ganska ordentligt med orgelriff, fläskiga gitarrer och långa melodislingor som mer än gärna rusar iväg åt alla möjliga håll.

Lite blaskigt kan säkert kännare av storheter som Messin´ och Solar Fire tycka. Och jag håller väl med. Någon nostalgitripp till 70-talet är det inte, utan ett något modernare sound, ganska typiskt progrock från 90-talet möjligen, symfonisk rock skulle man nog kunna kalla det, givetvis med inslag av MMEB´s eget 70-tal. Men det räcker för min del för att jag ska ge plattan ett gillande.

Soft Vengeance visade sig inte vara sista albumet från MMEB. Efter 1996 släppte ytterligare en platta, Mann Alive, 1998, en liveinspelning.

Nr: 296/CD