"Genom oändliga korridorer av ljus"

ASH RA TEMPEL – ASH RA TEMPEL – 1971

Eftersom dagens album är Ash Ra Tempels första platta ska jag läsa en text högt hämtad från Arthur C Clarkes roman 2010. H-hm, då börjar jag...

”Det kändes som han vaknat ur en dröm – eller ur en dröm i en dröm. Porten mellan stjärnorna hade fört honom till människornas värld, men själv var han inte längre människa. Hur länge hade han varit borta? Ett helt liv?...nej, två liv – ett framåt och ett tillbaka”.

Ja, det kanske krävs en förklaring här. Texten handlar alltså om Dave Bowman, astronauten i romanen 2001, alltså föregångaren till 2010, som vid Jupiters månar av en okänd intelligens förs genom en port mellan galaxerna till en annan del av världsrymden. Där blir han förvandlade från människa till energi. Nu är han, som energi, tillbaka på jorden.

Jag fortsätter. ”Som David Bowman, förstekapten och siste överlevande besättningsman på United States Spaceship Discovery, hade han fångats i en gigantisk fälla, som satts ut för tre miljoner år sedan och varit inställd på att slå igen bara vid den rätta tidpunkten och på den rätta signalen. Och han hade fallit genom denna fälla, från ett världsallt till ett annat, och ställts inför underverk, varav han nu förstod en del, medan han var medveten om att han aldrig skulle kunna först andra. Han hade svept fram i en ständigt accelererande hastighet genom oändliga korridorer av ljus, ända tills han färdades snabbare än själva ljuset”.

Det är här nånstans Ash Ra Tempel kommer in i min handling. Samma vecka som jag fick tag i LP:n och för första gången fick höra den höll jag också på att läsa Arthur C Clarkes roman. Och så kopplade jag ihop de båda och fick det att stämma. Ash Ra Tempels första album, där Klaus Schultze, Manuel Göttsching och Hertmut Enke verkligen testade var de musikaliska gränserna gick. Och i början av 70-talet var de gränserna betydligt längre bort än nu för tiden.

Under samma era opererade ju också storheter som Tangerine Dream, Organisation som skulle bli Kraftwerk och en rad andra tyska experimentella grupper som till exempel Dzyan och Agitation Free. Nu går vi vidare i 2010-texten.

”Han hade passerat genom en kosmisk jättebangård och dykt upp igen nära en röd jättestjärnas yta. Och sedan hade han fått bevittna något så paradoxalt som en soluppgång på en sol...endast för att bortom allt förnuft hamna i en elegant utstyrd hotellsvit där det inte fanns en enda ska han inte kände igen”.

Tänk er nu att läsa den här texten och fortfarande ha Ash Ra Tempels Amboss, den 20 minuter långa ljudsviten på a-sidan i öronen. Och att sen vända på skivan och lyssna på än mer spacerockiga Traummaschine, den 25 minuter långa drömsviten som är förföriskt farlig.

”Han var HÄR, på drift i denna väldiga flod av solar, halvvägs mellan centrums väldiga anhopning av eld och utkantens ensliga, glest utströdda stjärnvaktposter. Och där fanns hans ursprung, på andra sidan denna avgrund i skyn, detta serpentinliknande band av mörker utan en stjärna. Han visste att detta formlösa kaos, som skymtade bara i glöden från fjärran elddimmor som kastade sitt sken över dess yttersta utkant, var skapelsens ännu obrukade materia, råmaterialet till framtida utvecklingar”.

Nu är det väl inte så att jag ämnar rekommendera någon att läsa 2010. Första romanen, 2001, är mer jordnära om man säger så. Jag tycker nog egentligen Arthur C Clarke gick ett par steg för långt.

2010 blir efter en ganska strukturerad inledning senare ett surrealistiskt rymdepos, men som för min del fick någon slags mening tack vare Ash Ra Tempels första platta.

Nr: 1539/2222