...och så slank det in en styxskiva till i samlingen

STYX – STYX – 1972

Det är inte ofta det skrivs om styxskivor i den här bloggen. Senast var det väl nån gång 2011 och då gjorde jag upp med dem rätt ordentligt och lovade att aldrig mer skriva om dem. Och sen avslutade jag det hela med att; nja...Pieces Of Eight var ju trots allt en gansk bra platta.

..och så där har väl alltid mitt förhållande till Stryx varit. Jag har tycks deras plattor varit hemska, och sen ändå inte kunnat låta bli att tycka om dem. Åtminstone en del av deras skivor, inte alla. Den skiva det ska handla om idag är Styx allra första skiva, som inte går i samma stil som deras senare. Något som gjorde att jag fastnade lite för den.

Men först ska sägas att jag inte gjorde ett aktivt val och köpte skivan. Den fanns med i en hel back LP-skivor jag köpte på en loppis och först hade jag tänkt att göra mig av med den...men så lyssnade jag på den. Inte bara en gång, utan flera. Och bestämde mig för att behålla den...eftersom jag gillade skivan.

Jag har nu tre styxplattor i samlingen, förutom denna också Equinox och Crystal Ball, ett val jag känner att jag kan försvara om det skulle behövas. Påstår att det är deras bästa plattor, i mitt tycke alltså.

Styx debutskiva håller förmodligen inte samma klass. Men är så udda i sammanhanget att den blir intressant att lyssna på bara av den anledningen. Visst här finns de där massiva gitarriffen som så lätt blir långtråkiga.

Men 1972 hade Styx inte fastnat i det soundet utan kunde, förmodligen för att de inte hade kunnat bestämma sig, ge sig ut på lite andra äventyr också Jag kan till exempel ana stänk av både countryrock och folkrock...vilket nog är det sista styxfansen vill höra.

Men jag kan då trösta dem med att de på annat ställe uppfinner embryot till superhitlåten Lady och även testar andra grejer som skulle återkomma på senare album. Så visst låter den här skivan som en styxplatta och fansen kommer att känna igen sig, men som sagt, inte hela vägen...

Styx är förresten ett ganska märkligt fenomen. Antingen hatar folk dem, eller älskar dem. Det finns liksom inget mellanläge. Möjligtvis beror det på att bandet med sin musik hamnat mitt i konfliktytan mellan progressiv rock och AOR, och själva aldrig riktigt kunnat bestämma sig för vilken väg de borde gå. Lite som Asia alltså, ett annat sånt där band som älskas eller hatas utan mellanlägen.

Nr: 1609/2222