Balanserar mellan progrock och AOR

ALAN PARSONS PROJECT – STEREOTOMY – 1985

En för mig oväntat bra platta det här. Hade inte förväntat mej ett så kraftfullt sound och så pass starka låtar efter Vulture Culture, släppt året innan. Att Alan Parsons här stundtals ligger väldigt nära AOR gör mig faktiskt inget.

Nej, det är när jag tänker efter en genre som passade Parsons ganska bra egentligen. Vågar nog påstå att han tillför en egen dimension, en luftigare atmosfär och en viss humoristisk ådra till skillnad från AOR-band som Journey och Asia.

Att Alan Parsons Project haft sina rötter i samma mylla som Pink Floyd gör naturligtvis ingen skada, det är som alltid uppfriskande. Att Alan Parsons medverkade som tekniker när Pink Floyd spelade in sitt magnum opus The Dark Side Of The Moon tål självklart att upprepas. Det han fick med sig där utnyttjade han själv i sitt Project.

Att Stereotomy är något slags konceptalbum, som nästan Alan Parsons Projects skivor, är i det här fallet, och alla bandets övriga också, en parentes som inte behöver nämnas. Min gissning är att det ur demoniskt mörker ändå går att hitta sanningen...typ...

Musiken på skivan är mycket intressantare, där LP:n stora singel, Stereotomy, är låt helt i min smak, även om jag är osäker på dess storhet som vinylsingel, alltså som hitlåt från mitten av 80-talet, kanske den skulle funkat bättre tio år tidigare?

Men det gör å andra sidan låten intressantare för mig, så jag fortsätter över till Beaujolais, som jag är helt säker på måste ha inspirerats av Police lite struttiga sound. Den hade inte känts alls fel på till exempel Ghost In The Machine eller Zenyatta Mondatta. Where´s The Walrus och instrumentala Urbania påstår jag är spår från Pink Floydtiden, sådana finns ju på alla Parsons album.

Måste också nämna Limelight där Gary Brooker hoppat in som sångare. Det finns nästan alltid såna där lite udda och kul detaljer på Parsons album. Låten skiljer sig också en hel del från det övriga materialet, blir nästan, och mer än så faktiskt, en Procol Harumlåt.

Sammantaget är Stereotomy en riktigt trevlig platta med Alan Parsons Project. Den balanserar visserligen på gränsen mellan symfonisk progrock och AOR, men Alan Parsons gör det så snyggt den här gången att jag bara har att ställa mig upp och applådera.

Nr: 1587/2222