Progrockens väg på 80-talet

MARILLION – SCRIPT FOR A JESTER´S TEAR – 1983

Ska erkänna att jag var en av dem som gapskrattade hånfullt åt denna LP, som många av oss då tyckte var ett rent plagiat av Genesis sound. Den uppfattningen ändrade jag dock ganska snabbt och blev, liksom många andra...till och med genesisfans...fascinerade av Script For A Jester´s Tear.

Det är ett debutalbum ska räknas in bland de allra främsta. Det finns inte många band som lyckats sätta ett sånt avtryck redan med sitt första album. Genesis gjorde det inte, men är förlåtna då de kom fram under en helt annan tidsålder. Men tänk storleksordningen Led Zeppelins första skiva, Deep Purples In Rock (debut för Mark II-upplagan) och liknande.

Script For A Jester´s Tear är alltså ett av de riktigt stora. Att skivan efter det skulle följas av ytterligare en rad ypperliga album emd samma sättning, Fugazi, Misplaced Childhood och Clutching At Straws gör så klart inte historien sämre.

Nu ska jag väl säga att det var där min historia med Marillon slutade, när Seasons End dök upp efter diverse skiften i sättningen tappade jag intresset och släppte bandet ungefär som man släpper i väg en heliumfylld ballong i blåsten.

Jag vet inte mycket av vad som hände sen, men enligt Manne, som är en av stammisarna i Klasses källare, har Marillion även efter 80-talet spelat in en rad intressanta och högoktaniga progrockalbum. Jag har lovat att kolla upp detta för egen räkning, men har inte kommit så långt ännu.

För min del handlar det alltså om att än så länge hålla sig till Marillions första era. Och då kommer vi in på den subgenre av progrocken som kallas neo-prog, vilket Marillion anses vara en av de starkaste förträdarna för.

Utan att gå in särskilt djupt på det, eftersom jag inte kan genren, skulle man kunna förklara neo-prog som 70-talets progrock, men mer 80-tal, mer instrumentella solon, dock med mindre utrymme för improvisation. Men framför allt mer radiovänligt än den ursprungliga progrocken.

Script For A Jester´s Tear är både lyssningsvänlig och definitivt en 80-talare vad gäller ljudbilden. För min del tycker jag synthen får lite för mycket utrymme, men antar att det är en vanesak. Musiken ställer självklart ganska höga krav på sin lyssnare, vilket är ett gott kännetecken i progrockvärlden.

Det är dramatiskt, smärtsamt och känslosamt. Efter den där första genesischocken har Script For A Jester´s Tear växt i mina ögon. Jag lyssnar gärna på skivan, även om den aldrig kommer att bli mitt allra första val.

Nr: 1615/2222