Manfred Mann efter Earth Band

MANFRED MANN ´06 – 2006 – 2004

Bara för att Manfred Mann 2005 uppnådde pensionsålder hade han ju ingen som helst anledning att lägga av med musik. Detta album dök upp sex år efter senaste livstecknet från Manfred Mann´s Earth Bands avskedsplatta Mann Alive.

Men det här är dock inget album med Manfred Mann´s Earth Band, utan ett soloalbum av Manfred Mann...där han tar hjälp av sitt Earth Band. Det är inte heller någon nostalgisk tillbakablick från tiden med 60-talspophjältarna Manfred Mann, eller de introverta jazzalbum han spelade in i progrockens barndom under namnet Manfred Mann´s Chapter Three. Nej, Manfred Mann ´06 sägs vara något helt fristående...vilket man dock bör ta med en nypa salt.

Det här med att Earth Band trots allt är med och ”hjälper till” gör att soundet på den här skivan ligger till vissa delar nära plattor som främst Soft Vengeance och Masque, de Earth Bandalbum som ligger närmast i tiden...även om det är ganska många år mellan dem ändå.

Men detta soloalbum, eller vad man ska kalla det, känns ändå som en frisk fläkt i Manfred Manns digra diskografi. Musik som känns både ny och fräsch, särskilt för att komma från en gammal progrockare som under sina stora sår knappast gjorde sig känd för att höra till de mer humoristiska i branschen utan oftast sågs som en ganska tråkig träbock och ogärna förnyade sig mer än nödvändigt.

Men kanske är det så att den där distanseringen från Earth Band från sista platta Mann Alive 1998 fram till 2004 gjorde Manfred gott och öppnade upp för nya influenser.

Albumet 2006, för så heter skivan trots att den är inspelad 2004, har en tämligen lågmäld approach, alltså inte en sån där sak som burdust tränger sig på med ett antal svängiga hitlåtar som genast blockerar de delar av förnuftet som säger att man inte ska sjunga...

Nej, det är i stället ett album som nästan lite försiktigt påtalar sin existens och med ett antal smeksamma melodier till slut gör sig omöjlig att sluta lyssna på.

Trots att jag är väl medveten om att ganska många MMEB-fans aldrig kommit överens med skivan tycker jag det är ett riktigt trevligt album. Det finns visserligen inga hits att hänga upp sig på.

Till skillnad från tidigare MMEB-album finns här bara ett fåtal covers utan främst Manfreds egna låtar, även om jag kan konstatera att han inte helt kan låta bli att låna, men nu från klassisk musik och eget gammalt material, främst Solar Fire.

Nr: 297/CD