Nu är vi ute på nostalgisk rock´n´rollmark. Hello är en klassiker, en av de största. Och i min värld den första. Hello var den första LP-skiva jag spelade hemma, på en gulgrå Grundig resegrammofon i plast. Skivan var inte min, jag hade lånat den. Katastrof så så klart.
Och jag älskade Caroline, första låten på b-sidan. Den låt Francis Rossi och Status Quo fortfarande inleder varenda konsert med. Jag har hört den live flera gånger, den är bra live men bäst på skiva i alla fall.
I ain´t gonna work, ”I ain´t gonna work no more. I´ll stay in bed till the end of time”. Bara tänk vilken inverkan en sån textrad hade på en skoltrött 14-åring...
Hela den här skivan är så klart, i den värld jag lever, fortfarande helt makalöst fantastiskt. Jag kan inte hjälpa det. Jag vet att det är nostalgi och inte ett dugg förnuftigt. Men det bara är så.
Jag vet att folk idag, som inte växte upp med Status Quo, gärna, förmodligen för att såra, gärna jämför med dansbandspop. Det värsta är att jag inte kan säga emot.
Förutom att tiderna förändras. Det som i början av 70-talet var så oerhört provocerande har någon generation senare blivit musik som man kan ha på i bakgrunden...
Det var där och då Status Quo slog igenom på allvar med sitt boogierocksound (som de etablerat redan 1970 med Ma Kellys Greasy Spoon med inte blivit uppmärksammade för).
Hello blev exakt den LP alla förväntade sig. I princip en kopia på sin föregångare, med exakt samma sound, samma ackord och samma envisa boogie, som man bara inte kunde låta bli att spela skithögt på stereon.
När Status Quo året efter släppte sin tredje klassiker, Quo, blev det en fulländad trilogi. Piledriver, Hello och Quo blev de album som sen för alltid skulle ligga bakom precis allt Status Quo gjorde. Att Hello är en klassiker går inte att säga emot.
Nr: 1337/2222
Jag har skrivit om skivan tidigare. Men när jag nu fått tag i ett betydligt snyggare ex än mitt gamla välspelade och utslitna kunde jag inte låta bli att skriva en ny text. Här hittar du den gamla.
Så olika det kan vara. Själv upptäckte jag Status Quo via min pappa, som lånade mycket skivor av en något yngre kollega. I samma veva läste jag om bandet i Kamratposten (!) och köpte den nyss utkomna livedubbeln.
SvaraRaderaJust Hello har jag dock alltid tyckt är lite slätstruken i jämförelse med både Piledriver och Quo. Inte mycket, men ändå. Jämn kvalité men ingen låt som riktigt sticker ut.
Håller nog med dej om att Piledriver och Quo är lite vassare. Livedubbeln är också en sån där oförglömlig klassiker som vårdas ömt.
SvaraRaderaTråkigt nog var det just då jag upptäckt bandet som de började tappa greppet. Tycker jag i alla fall nu i efterhand, och förmodligen då också, eftersom det inte blev fler Status Quo-skivor för mig efter Rockin' all over the World, som var den första av deras skivor jag köpte redan när den kom ut. Och den sista. (På senare år har jag kollat upp de efterföljande också men intrycket kvarstår - Ma Kelly till och med Blue for You, och Live, är vad jag klarar mig med.)
SvaraRaderaAlltså... Rockin' är ingen dålig skiva, och det tyckte jag inte då heller, men nåt fick mig i alla fall att tappa intresset för deras fortsatta öden och äventyr. Det hjälpte väl heller inte att jag redan hört Fogertys självbetitlade soloskiva med originalversionen av "Rockin'", som var så mycket vassare än Status försök.
Vi är inne på samma spår. Blue For You är som jag kommer ihåg det den sista Statusplattan som jag tyckte var riktigt bra. Rockin´ i all ära, men Fogertys version är så klart väldigt mycket bättre. Jag har för mig man tyckte Status version var ganska fånig. Det var också ungefär då jag slutade hålla koll på Status Quo. Jag har en enda platta kvar från efter Blue For You, det är Whatever You Want, som jag hade ganska mycket kul ihop med när den var ny. Bara nostalgi alltså...
SvaraRadera