STYX – CORNERSTONE – 1979
I bloggens begynnelse gav jag den här LP:n en fruktansvärd avhyvling. Under rubriken ”Stendöda gitarrer” sågade jag albumet på ett sätt som närmast kan beskrivas som våldsamt. Åtta år senare kommer jag tillbaka till Cornerstone. Jag har blivit mer förstående med åren.
Nej, det är inte så att gått och blivit styxfan på den senaste tiden. Jag tror aldrig att Styx någonsin kommer att höra till förstavalet av de skivor jag vill lyssna på. Men jag har väl blivit snällare med åren. Och så kommer jag ihåg en period i mitten av 70-talet då Styx faktiskt var ett band jag lyssnade ganska mycket på. Men då gällde det skivor som The Serpent Is Rising, Styx II och Equinox. Album som står sig ganska bra även idag, till och med hos en och annan gammal proggrockare.
Just den där balansen mellan prog, pop och hård rock var väl egentligen Styx stora problem genom åren. Progrockfolket tyckte de var ganska fåniga, hårdrockarna tyckte de var töntiga och popfolket visste inte åt vilket håll de skulle vända sig. Att Styx sen fann sin rätta plats ihop med band som Steve Perrys Journey, Foreigner och Boston, var väl inte mer än rätt...även om det inte heller känns helt okej.
Nåja, Cornerstone spelar i det sammanhanget en viss roll. Albumet är ett klart steg i riktningen mot AOR, något som tidigare plattor som Pieces Of Eight och The Grand Illusion knappast gjort. Steget var dock i mitt tycke inte helt lyckat (se min gamla recension).
Cornerstone är ett tämligen anonymt album som även om man ger det chansen flera gånger faktiskt inte har särskilt mycket att säga. Det är tyvärr en ganska tråkig skiva att lyssna på. Okej, jag vet, Babe blev en hit. Men det är ingen hitlåt, den är både seg och alldeles för sliskig för att funka, det anser åtminstone jag.
Trots det är skivan numera en del av den riktiga samlingen igen. Cornerstone får komma tillbaka för att den skapar något slags sammanhang mellan det tidiga 70-talets progrockiga Styx och 80-talets AOR-band.
Nr: 1380/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar