Albert Lees blixtrande gitarrspel

HEADS HANDS AND FEET – OLD SOLDIERS NEVER DIE – 1973

En kort period tokgillade jag fingerfärdiga gitarristen Albert Lees låtar. Särskilt den där Country Boy-låten, där Lee lirar galet fort. Samma period innehåller också en resa till Malmö, ett besök i ett skumt antikvariat och inköpet av den här skivan.

Om jag inte haft Country Boy ringande i öronen hela den där resan hade jag aldrig köpt skivan. Men skälet var svårt att säga emot, Heads Hands And Feet var bandet där Albert Lee började sin karriär. Ett countryinfluerat gäng påverkat av inte minst Nitty Gritty Dirt Band och till en början också Grateful Dead.

Det där hade jag ett hum om när jag köpte skivan. Vad jag däremot inte hade koll på var att Old Soldiers Never Die var bandets tredje och sista och att de där lämnat den psykedeliska biten av sitt liv bakom sig och i stället fyllt ut med mer country och skaffat sig nya influenser från, tror jag, musikal. Visserligen än mer åt Nitty Gritty-hållet, men på den tiden, i mina öron, lät det väldigt underligt och inte alls det jag hade hoppats på.

Jag kommer bättre överens med skivan när jag lyssnar på en nu för tiden. Då ska det sägas att det nog tog 35 år för skivan att komma tillbaka till skivtallriken, så länge stod den och samlade damm. Under den tiden kände jag aldrig något behov av att lyssna på skivan.

Samtidigt hade jag inte samvete att göra mig av med den. Hade då förmodligen Albert Lees blixtrande gitarrspel i åtanke och refrängen till Country Boy, så klart.

Old Soldiers Never Die låter bättre idag tycker jag. Påminner faktiskt lite om The Band i stilen, The Night They Drove Old Dixie Down-typ.

Och så Nitty Grittys sound då förstås, som jag dock aldrig kommit riktigt överens med och troligen är skälet till att jag inte ens nu för tiden kommer särskilt väl överens med Heads Hands And Feet. Det här är fortfarande en underlig platta att lyssna på.

Nr: 1636/2222