Andra delen av Bornemanns gigantiska epos

ELOY – THE VISION THE SWORD AND THE PYRE – PART TWO – 2019

Frank Bornemanns mastodontiska verk om Jeanne D´Arc går här in på sin andra avdelning. Det kommer inga överraskningar direkt. Det handlar om långa orgel eller keyboardsekvenser, gitarr och galet mycket medeltidsinspirerad körsång.

För att föra handlingen framåt finns dessutom en speakerröst som guidar lyssnarna genom Bornemanns historieberättande. Det är storslaget, det bombastiskt och långt över alla gränser för det som skulle kunna anses smakfullt och elegant.

Det är mycket av allt, så mycket att katten här i huset (som är musikkännare) ylande försvann ut på gården och in under golvet på uthuset, när jag spelade skivan första gången. Men Eloy kommer så klart undan ändå. Sedan länge van vid Bornemanns uttryckssätt blir det här ändå, på något sätt, ett album jag tycker ganska bra om, trots vad vår gamla katt påstår.

Men nej, det här är inte något av Eloys storverk, de ligger långt tillbaka i tiden från 2020. För att hitta dem får vi gräva oss ner till kulturlagren från mitten och slutet av 70-talet. Eloy 45 år senare är dock överraskande trevligt att lyssna på.

Frank Bornemann har inte förlorat sin förmåga att berätta och göra intressant musik. Men jag kan hålla med om att Eloy på 2000-talet känns som en upprepning av tidigare redan avklarade musikfenomen. Jag kan tycka att ett epos som The Vision The Sword And The Pyre är trevligt att lyssna på, samtidigt som det blir alldeles för mycket av precis allting.

För man kan ju givetvis diskutera om det verkligen var nödvändigt att släppa hela två dubbelalbum på exakt samma tema. Låt vara att Eloy gjort så här förr, tänker då på tvillingalbumen Time To Turn och Planets, men då handlade det ”bara” om enkelalbum. Här är det dubbelt upp, med den lilla noteringen att sista skivans b-sida är blank.

Visst, gillar man album som Ocean och Power And The Passion är den här sviten oumbärlig. Eloy och Frank Bornemann är kanske inte helt och hållet krautrock enligt de renläriga trots sitt ursprung, utan mer en mainstream form av denna tyska specialitet.

Men samtidigt är det charmigt och gjort med sådan hängivenhet och övertygelse att det inte går att tycka illa om gruppens musik. Jag tycker så i alla fall. Samtidigt har jag full förståelse för att det kommer att finnas en och annan som tycker Eloys album från senare år är rent av obehagliga att lyssna på. Och att The Vision The Sword And The Pyre är ett bra exempel på hur det kan bli när precis allt går alldeles för långt...

Men jag tror inte sista ordet är sagt i sagan om Eloy. Har en svag aning om att Frank Bornemann inte är färdig ännu.

Nr: 1599/2222