Jennifer, Faust och Freddie Wadling

FREDDIE WADLING – DEN MÖRKA BLOMMAN/THE DARK FLOWER – 2009

Pinsamt nog hade jag inte ”upptäckt” den här skivan om det inte varit för att Wadling bestämde sig för att göra en cover på krautrockarna Fausts Jennifer. Det troligaste hade varit tvärtom, att jag hittat Faust via Den mörka blomman. Men inte.

Det avslöjar då att jag har bättre koll på tysk kraut än jag hade på Freddie Wadling. Det känns inte riktigt bekvämt så här i efterhand. Men av någon anledning råkade Cortex, Blue For Two och Freddie soloplattor passera i någon slags alternativ musikvärld till min egen. Pinsamt var ordet.

Men när jag nu äntligen har ett album med Freddie Wadling framför mig kan jag inte låta bli att fascineras.

Det här är musik jag verkligen uppskattar, där Wadling går över just de där gränserna jag drömt om att hitta någon som gör.

Jag hittar Tom Waits här, jag hittar Lou Reed, Nick Caves murderballads. Jag upptäcker ett mörker som inte hade kunnat beskrivas av någon annan än Freddie Wadling.

Jag hittar krautrock, men överraskande nog inte mest i form av Fausts Jennifer, utan i sviten på andra skivan, 24 minuter långa, delvis improviserade Kira-Kira.

Men jag måste då förklara att Den mörka blomman/The Dark Flower består av två skivor, en med svenska texter och för Wadling specialskrivna låtar av bland annat Stina Nordenstam, Peter LeMarc, Anna Ternheim och Thomas Andersson Wij. Jag förvånas över hur väl de träffat Wadlings säregna musikaliska sätt. Här finns ett par covers, bland dem alltså Jennifer.

Den andra skivan är Wadlings egna låtar, här med engelska texter. Det är en i jämförelse betydligt mer ostrukturerad platta, experimentell om man så vill, jazz kanske, vaudeville. Vilket i min värld då är än mer spännande och en skiva jag därför gärna tar mig tid att lyssna på ingående.

Här finns till exempel låten Christmas, som nog ska undvikas att spelas i närheten av 24 december för att inte orsaka koas och depression. Det är ett favoritspår, men jag har så klart fler, Annabel Lee så klart...och magiska Kira-Kira, kraut, 24 minuter. Jag ryser.

Nr: 4/CD