Bombastiskt storslagen men fascinerande

ALAN PARSONS PROJECT – TALES OF MYSTERY AND IMAGINATION – 1976

Detta storartade progrockalbum är svårt att att inte tycka om. Musiken är bländande, bombastiskt storslagen men fascinerande. Ljudet är dessutom är kristallklart. Men det var så klart inget annat att vänta från Alan Parsons.

Hans meritlista som ljudtekniker sträcker sig över storheter som Beatles Abbey Road och Pink Floyds mästerverk The Dark Side Of The Moon. Tales Of Mystery And Imagination är dessutom inspelad i samma studio, Abbey Road, men några år senare.

Som inledning känner jag mig därför tvingad att jämföra med The Dark Side Of The Moon. Och ja. Alan Parsons debut som skivartist håller nästan lika hög klass. Inte minst på den tekniska sidan och atomsfären, det drömska utomjordiska soundet som gjorde DSOTM till en av tidernas mest framgångsrika album.

Vad som däremot saknas – det medger jag villigt – är de extrema musikaliska kvaliteterna, där når Alan Parsons inte samma nivåer, vilket i och för sig också var väntat.

Tales Of Mystery And Imagination är dock ett synnerligen underhållande album att lyssna på för oss som inte kan låta bli att älska långa ljudsekvenser och melodier som aldrig tycks ta slut. Jag lägger också till en ganska kraftig anstrykning av klassisk musik. Bland annat sägs den andra delen av detta verk, The Raven, egentligen ska tillskrivas Claude Debussy, även om det inte anges på skivan.

Alan Parsons bygger hela sitt verk, både texter och musik, på Edgar Alan Poes verk med samma namn, som i sin tur är en samling med skräckhistorier i novellform, publicerad för första gången så tidigt som 1908.

Listan över medverkande musiker är galet lång. Den innehåller dessutom en hel del i sammanhanget oväntade namn som Arthur Brown (The Crazy World Of Arthur Brown), John Miles, Hollies Terry Sylvester, line-upen från Ambrosia och Pilot, keyboardisten Frank Monkman från Curved Air. Dessutom lär Orson Welles finnas med som berättare.

Tales Of Mystery And Imagination är första albumet från Alan Parsons Project och skiljer sig ganska kraftigt från de skivor som kom senare. Redan några album efter hade Alan Parsons hittat ett sound ett mer allmängiltigt rocksound, som visserligen var väldigt framgångsrikt under både 70- och 80-talen men samtidigt känns lite mer anonymt när man nu lyssnar på skivorna.

Nr: 1534/2222