En fattigmans Moody Blues

BARCLAY JAMES HARVEST – GONE TO EARTH – 1977

Många anser Gone To Earth vara ett av BJH:s främsta. Något som beror på låtarna Hymn och Poor Mans Moody Blues, kanske bandets allra mest välkända låtar. Jag håller med om att det här är ett av bra album av BJH, men siktar nog in mig på lite andra grejer.

Vad gäller Hymn är det en läcker melodi, men den religiösa texten blir i sammanhanget lite för påträngande för att jag ska uppskatta låten fullt ut. Poor Mans Moody Blues är en lite ironisk sak över att BJH ofta kallades ”en fattigmans Moody Blues”. Det blir dock nästan lite parodi när låten i sig påminner om Nights In White Satin.

Det där är petigt, jag vet. Men lägger jag det åt sidan och lyssnar på skivan utan att reta upp mig på det där blir det en synnerligen behaglig platta.

Jag måste få säga att jag tycker BJH genom alla år hade en mycket väl utvecklad känsla för snygga och välarrangerade melodier. Här hittar de dessutom rätt med låtarna nästan hela tiden.

Gone To Earth är nog inte BJH:s allra främsta verk, jag tycker till exempel att skivorna innan; Everyone Is Everybody Elsewhere, Time Honoured Ghost och Octoberon är något mer gedigna.

Men Gone To Earth passar dock utmärkt in i det sällskapet, med det påpekandet att det inte verkar ha hänt särskilt mycket med soundet från 1974 fram till 1977.

Majestätiska Sea Of Tranquility är en favoritlåt där BJH ännu en gång närmar sig procol Harum. Spirits On The Water gillar jag för den avslappnade inställningen och att den har så klara linjer till brittisk 60-talspop.

Bra rockers är Leapers Song och Friend Of Mine. Jo, Gone To Earth är ett bra album rakt igenom med överlag starka låtar. Mer än bara Hymn och Poor Mans Moody Blues.

Nr: 1629/2222