Hacketts Please Don´t Touch

STEVE HACKETT – PLEASE DON´T TOUCH – 1978

Please Don´t Touch blev en överraskning. Det har nästan inga som helst likheter med Voyage of Acolyte, skivan innan som var Hacketts solodebut efter genesisåren. Nej, uppföljaren är en märklig skiva. Please Don´t Touch är inte särskilt progressivt. Men det är inte pop, även om musiken är betydligt enklare än väntat. Och kommersiellt är det inte...

Men den är spännande. Steve Hackett tar en väg åtminstone inte jag kunde anat efter Nursery Cryme, och andra storheter. Hackett går här en helt annan väg, blandar in amerikansk soul, och släpper in både Woodstock-hjälten Richie Havens och sen Randy Crawford på sång. Samtidigt håller han kvar vid det som var så typiskt för Genesis, långa svepande melodislingor, överraskande vändningar och mastodontiska synthpassager.

Blir det bra då? Jo, jättebra! Please Don´t Touch är en kanonskiva, nästan ett sånt där missförstått underverk, som i och för sig alla bortslarvade skivsläpp från tid till annan påstås vara.

Please Don´t Touch är dock inte lättsmält. Den tar tid på sig. Men den blir bättre för varje spelning. Narnia till exempel, är en helt oväntad sak.

Den börjar som en poplåt, men så plötsligt vänder Hackett på allt och tar plötsligt ett steg rakt tillbaka till Wind & Wuthering. Hoping Love Will Last, med Randy Crawford har ungefär samma effekt.

Men mina favoriter är instrumentala Land of Thousand Autumns och titelspåret Please Don´t Touch. Där är Hackett tillbaka till Foxtrot och Supper´s Ready. Då kan det inte bli annat än bäst.

Nr: 1561/2222

Det här är en omskrivning av en några år gammal text då jag nu tyckte skivan kändes aktuell igen.