Björn J:son Lind och Cous Cous

BJÖRN J:SON LIND – COUS COUS – 1972

Jag gillar tvärflöjt när rockband använder det. Det beror så klart på Jethro Tull. Så på grund av Ian Anderson tycker jag väldigt bra om Björn J:son Linds musik också. Cous Cous är hans mest omtalade album.

Björn J:son Lind var en mångsidig man, han dog dock bara 69 år gammal 2013. Han var både flöjtist och pianist, jobbade som arrangör och kompositör i flera skilda genrer, från rock, till klassiskt och jazz, fusion, proggrock och etno. Han komponerade kammarmusik, symfoniska verk samt musik till film och tv. Han var dessutom bildkonstnär.

Cous Cous är ett av hans tidigare verk, där målet var att nå utanför Sveriges gränser. Det lyckades också, skivan gavs förutom i Sverige ut även i USA samt i delar av Europa.

Det är fortfarande ett av hans mest kända album, trots att han hann ge ut hela 36 album under sitt liv. J:son Lind spelade med flera välkända svenska musiker som Janne Schaffer, Ralph Lundsten och Staffan Scheja. Han samarbetade också med internationalla storheter som Mike Oldfield och Jan Akkerman.

Cous Cous är ett spännande album tycker jag. Det är jazz, det är fusion, delvis influerad av musik från Mellanöstern. Om jag får jämföra med något annat får det i så fall bli Agitation Frees debutplatta Malesch som hade samma inspirationskälla, men en helt annan inriktning. Jag lägger till folkmusik också, för den känslan ger musiken på den här LP:n.

Funderar över varför jag är så förtjust i tvärflöjt egentligen. Det är en psykologisk gåta. Mina egna erfarenheter av flöjtspel består av ett antal påtvingade musikskolelektioner i blockflöjt i femte klass, vilket jag minns med fasa.

Nr: 1610/2222