Demon kunde blivit banbrytande

DEMON – BRITISH STANDARD APPROVED – 1985

Skramlet med kaffekoppar kan spåras till Jethro Tulls Warchild 1974 och ännu längre tillbaka till Os Mutantes klassiker Panis Et Circenses från det magiska 1968. När Demon öppnar sin British Standard Approved på det sättet blir det dock inte det minsta provocerande, utan bara harmlöst pittoreskt.

De som 1985 förväntade sig fläskiga metalriff och blytunga låtar blev säkert väldigt besvikna. Men då var 80-talets metalvåg över och våra gamla NWOBMH-hjältar kände sig tvunga att leta nya spår. Valet föll på progrock, som helt oförfärat pekade mot både Pink Floyd och Jethro Tull.

Därför är British Standard Approived inte någon särskilt högt skattad LP bland de långhåriga och läderdraperade metalfansen. Självklart står inte Demon heller särskilt högt i kurs hos det skäggiga progrockfolket.

Men jag kan inte låta bli att tycka om skivan ändå. Den känns så harmlös att det blir en kul grej av det, fullständigt oprovocerande, men ett ganska bra tecken på den vilsenhet som fanns i mitten av 80-talets rockvärld.

När jag hör skivan tänker jag Eloy och Frank Bornemann, som ungefär samtidigt försökte sig på samma grej i Tyskland. Eloy lyckades bättre. Men då ska man komma ihåg att Bornemann och hans polare hade ett ganska långt förflutet i den tyska progrockvärlden.

Demon kom från en helt annan värld och nådde därför aldrig samma nivå. Jag kan dock inte låta bli att fundera på om Demon, i stället för att helt lämna metalspåret, tagit med sig en del av sitt förflutna och mixat 80-talets symfoniska progrock med metal. Då kunde de blivit banbrytande.

Nr: 1263/2222