Makabert och mäktigt av Alice Cooper

ALICE COOPER – BILLION DOLLAR BABIES – 1973

Ett briljant rockalbum från det tidiga 70-talet. Kanske ett av de allra viktigaste, påstår många, åtminstone för Alice Cooper. Billion Dollar Babies är ett av mina favoritalbum också. Ett av de första jag hörde med Alice Cooper. Och jag blev alldeles tagen.

Det var på den tiden man kunde gå till Stadsbiblioteket och lyssna på de senaste skivorna. Bibliotekarierna som jobbade bakom skivdisken var kunniga och tog hem det senaste och bästa och vi knttar hängde över disken och kollade storögt. Sånt existerar inte ju nu för tiden.

Billion Dollar Babies är ett sånt där album som aldrig slutar att fascinera. Till och med nu, över 45 år senare, är det en skiva som verkligen får mig att fastna. Det är kanske inte så konstigt, det finns ju inte en enda dålig låt. Inledningen med Hello Hooray är sanslös, nästan så jag saknar ord.

Sen dyker de upp på rad; Elected, Billion Dollar Babies, No More Mister Nice Guy, Generation Landslide och som makaber och mäktig final; I Love The Dead.

Jodå, Alice Cooper, som 1973 fortfarande var ett band och inte soloartisten Vincent Furnier, var redan här inne på det makabra skräckspåret, även om det egentligen inte var bandets stora grej då. Skräcktemat blommade ut på allvar först några år senare när Vincent 1975 blev Alice med Welcome To My Nightmare, vilket var ungefär samtidigt som jag slutade lyssna på Alice Cooper.

Billion Dollar Babies är ett lysande rockalbum, men i min värld är nog ändå Killer från några år tidigare liite vassare. Killer är ett extremt edgy album där Alice Cooper (bandet alltså) ger sig ut på vägar ingen tidigare egentligen vågat testa.

Med framgångarna från det kom sedan, med kort mellanrum, först School´s Out och därefter Billion Dollar Babies och till sist som Grande finale; Muscle Of Love.

Alla de där tidiga 70-talarna framstår nu för tiden som några av sin tids allra mest intressanta rockplattor. För säkerhets skull lägger jag på den listan till Love It To Death, föregångaren till Killer, som jag har ett alldeles speciellt förhållande till.

Vad jag ville komma till med denna utläggning var att Billion Dollar Babies, i jämförelse med min favorit Killer, möjligtvis skulle kunna vara lite tillrättalagd. Att Bob Ezrin som producerade, gjorde det lite för snyggt. Men det är bara en tanke jag kanske är ensam om.

Nr: 1305/2222