Mike Oldfields rymdodyssé

MIKE OLDFIELD – THE SONGS OF DISTANT EARTH – 1994

Läste nyligen Arthur C Clarkes 2001, science fiction-romanen där datorn HAL tar makten över rymdskeppet på väg mot Jupiter och David Bowman får stopp på honom först efter att ha dragit ur alla hans minneskort.

Det är en science fiction-klassiker där Clarke går hela vägen från människa uppkomst på jorden till artificiell intellgens och vad den skulle kunna göra med mänskligheten. Romanen skrevs 1968 och börjar 1999 då en utomjordisk monolit hittas på månen, vars spår pekar till en av Jupiters månar.

The Songs Of Distant Earth är en novell av samme författare utgiven 1958. I den berättelsen skildras en framtida civilisation som tvingats lämna Jorden efter att solen blivit en Nova.

1994 spelade Mike Oldfield in ett album med samma namn, inspirerad av novellens namn. I stället skapar Oldfield en egen rymdodyssé med hjälp av något som oftast har karaktäriserats som som new age-musik, men lika gärna skulle kunna kallas spacerock i samma anda som Ash Ra Tempel, Kitaro och Agitation Free.

Skillnaden är dock att Oldfield är mer konsekvent i sitt användande av instrumentering, han använder sig enbart av synthar och datorer. Mike Oldfields The Songs Of Distant Earth har en berättelse som är tämligen lätt att följa.

Den inleds med In The Beginning, därefter det starka ljussken som förvandlar solen till en supernova tvingar mänskligheten att lämna jorden. I den 17:e och avslutande delen når mänkligheten fram till den värld som ska bli dess framtid och A New Beginning.

Till skillnad från Arthur C Clarkes 2001 är Mike Oldfields The Songs Of Distant Earth inte någon av mina uppenbara favoriter. Detta trots att Oldfield lägger in allt från religiösa ”motiv” till världsmusik och långa sekvenser av synthbaserade stundtals fantasifulla melodislingor. Men han når givetvis aldrig somma verkshöjd här som på Tubular Bells, Hergest Ridge eller Ommadawn. The Songs Of Distant Earth känns i den jämförelsen ganska platt.

Nr: 224/CD